Vad min söndagsskolefröken missade

Har som ambition att läsa Gamla testamentet under hösten. Började med 1 Mosebok och har nu precis avslutat 1 Samuelsboken. Många av de berättelser som finns i dessa böcker har jag inte stött på sedan min egen söndagsskoletid så en omläsning är sannerligen på tiden. Det som slår mig är hur mycket rikare, men också märkligare, de versioner av berättelserna är som jag nu läser jämfört med de som predikades av mina söndagsskoleledare. I söndagsskolans lightversioner hade man ju rensat ut mycket av det som gör dessa berättelser mångtydiga, komplexa och mänskliga. Där fanns inget sex, ingen gud som hetsar sitt folk till etnisk rensning, inga dubbelheter hos de ”goda” personerna och inga gråzoner.

Har precis avslutat den spännande skildringen av Saul och David i 1 Samuelsboken. Saul agerar som en dåtida Robert Mugabe, han vet att han inte är den rättmätige konungen – att Gud på något sätt har vänt sitt ansikte ifrån honom – men ändå, makt är så skön och så oändligt svår att lämna ifrån sig och under många kapitel tycks han kämpa med sin egen längtan efter makt kontra det han vet egentligen är rätt. Ömsom omfamnar och ömsom söker han mörda den döda den vackre och tappre ynglingen David.

När jag läser berättelserna i det spännande dramat mellan Saul och David märker jag emellertid att det fanns två berättelser som mina söndagsskolelärare inte lade så mycket vikt vid.

Dels berättelsen om hur det gick till när David skulle äkta Sauls dotter Merev. Minns ni hur det gick till? Saul, som ville bli av med David, gav honom ett villkor: ”Den enda brudgåva jag begär av dig är förhudarna från 100 filistéer”. David protesterar inte, istället ”tyckte han att det var bra att få bli kungens måg på sådana villkor”. Så han ger sig ut och kommer tillbaka med inte 100, men 200 filistéers förhudar.

Allt för att imponera på svärfar.

Eller den fantastiskt coola berättelsen om hur Sauls män skulle gå för att likvidera David i Rama, men när de närmar sig Rama så faller de i profetisk extas och kan inte fortsätta sin resa. Saul sänder tre olika grupper, men samma resultat för alla grupper, de råkar i extas. Saul blir förstås vansinnig och bestämmer sig till slut själv för att gå, men också ”han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen till Najot. Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken”.

Nakenhet i kombination med profetisk extas, det tycker jag låter som ett framgångsrecept för en kyrka som är alltför samhällstillvänd och förutsägbar.