Gränser

I många kyrkor i världen idag förs en diskussion om hur öppen eller stängd man ska vara. I min egen hemmakyrka har diskussionen förts öppet i något år och när vi har beskrivit vår egen situation så har vi gjort det utifrån följande begrepp:

”Tydlig gränskyrka” – det här är vårt arv. Gränserna var kända och tydliga vilka som fick vara med och eller inte. Påtagliga ”synder” räknades: alkohol, bio, skilsmässa, att som företagare inte gå i konkurs osv osv.

”Luddig” gränskyrka - där är vi nu. Arvet av gränskyrka fortfarande finns kvar, men väldigt få människor nekas medlemskap eller utesluts på grund av att de överskridit några gränser. Ingen vet riktigt vet vad som gäller längre.

”Centrumorienterad kyrka” – dit vill vi komma. En kyrka som definieras av sitt centrum, Jesus Kristus, och inte av dess gränser. En kyrka där alla får vara med om man vill låta sitt liv sättas in mot detta centrum.

Brian McLaren har ett kapitel i boken ”The Secret message of Jesus” som jag tycker berikar denna diskussion. Det finns problem, menar Brian, med både det strängt exklusiva och det naivt inklusiva. Istället föreslår han begreppet ”purposeful inclusion”. Guds rike vill inkludera allt som vill samarbeta med dess syften, men kan inte inkludera något som står emot dess syften.

Guds rike har alltså syften: att inkludera, att samla, att försona, att bygga fred, men vi måste vara ärliga och säga att dessa syften inte är alla människors grej. Kanske måste kyrkan vara modig och tacka nej till människor som hellre vill arbeta på sin egen agenda än på Guds rikes? Detta är lätt att skriva, men går det att göras? Och bör det göras?