Gud i relation

Håller på att läsa Walter Brueggemanns Theology of the Old Testament. Han uppmärksammar mig på det relationella i förhållandet Israels folk/Gud. Israel gör sällan eller aldrig några uttalanden om Gud per se i Gamla testamentet. Det verkar som om man inte har någon intresse av att undersöka sådana aspekter av Gud. Israel är praktiskt orienterade och beskriver nästan enbart Gud i termer av vad han är och vad han gör ”för oss”. Man är inte intresserad av Guds karaktär, natur, varande, attribut så länge inte dessa visar sig i konkreta gärningar.

Säkert jämförde Israel sina egna redogörelse av Yahweh med sina grannars mer sofistikerade och filosofiska gudsbeskrivningar. Där beskrevs det gudomliga ofta i termer av allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande. Varför beskrev Israel inte Yahweh på det viset? Kanske för att den erfarenhet man hade av Yahweh helt enkelt inte passade in i dessa koncept. Man hade inget språk för det gudomliga utanför det relationella i förhållandet till Yahweh.

Om detta är sant, vad betyder det då för dagens kyrka? Ja, något det kanske skulle kunna betyda är att vi kanske borde fundera på att skrota begrepp som allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande i vårt tal om Gud, i våra sånger, psalmer och liturgier. Dessa begrepp ställer ofta till det både för människor som inte tror och för oss som gör det. (Om han är allvetande, har vi då ingen fri vilja? Om han är allestädes närvarande, varför finns det så mycket ondska? Om han är allsmäktig, varför gör han då ingenting åt fattigdomen i världen?) Dessa koncept kanske riskerar att dra oss bort från evangeliets centrum, om Gud som handlar i historien för att försona världen med sig själv, till filosofisk spekulation som väldigt sällan varken för oss eller andra människor till Kristus. Om dessa begrepp varken är bibliska eller funktionella, varför då använda dem?