Kyrkan som motkultur

(Följande blogg ligger också ute på www.re-tro.se. Hoppa in och diskutera antingen här eller där. Och Josef som skickade ett inlägg redan innan bloggen var skriven kanske blir den första som tvingas ta bladet från munnen ...)

Författaren och retreatledaren Magnus Malm talar i P1:s Människor och tro den 1/12 om kyrkan som motkultur. Han anser att det nya talet om kyrkan som definieras av dess centrum och inte av dess gränser av de första kristna skulle ansetts som kvalificerat nonsens. Det var inte för att de första kristna trodde på Jesus som de blev en utmaning för det romerska imperiet, det var därför att man sade nej till kejsaren. Kyrkan måste på nytt bli den profetiska röst som vågar ta avstånd från det destruktiva i den omgivande kulturen.

Jag är tveksam till hans onyanserade kritik av den centrumorienterade kyrkan men intervjun med honom är mycket intressant.

Kyrkan som motkultur. Det finns tveklöst något här som måste återupptäckas. Dagens kyrka har ofta blivit alltför absorberad av den omgivande kulturen vilket gör att den har tappat sin profetiska röst (behöver man ens nämna George W). Det är väldigt svårt att kritisera kejsaren när man själv är en priviligerad klass i imperiet.

Men jag har samtidigt en rad frågetecken när det gäller moståndskyrkan. Inte för att jag har någon alternativ vision utan för att jag intensivt längtar efter en profetisk kyrka. Jag tror på kyrkan som i sin gemenskap visar på ett alternativt sätt att leva detta liv. Jag vill tro att Guds rike i grunden är en utmaning för delar av denna tids världsordning. Men jag undrar hur det skall ske. Inte minst eftersom jag själv växte upp i en alternativ motkulturspingstgemenskap som inte alls var särskilt sund. All motkultur är inte nyttig. Så kom igen nu anabaptister och amish-kramare, post-sekularister och allt vad ni kallar er, jag vill tro att ni kan hjälpa mig att brottas med dessa frågor. Har ni boktips tar jag förstås också tacksamt emot dem.

1. Hur kan kyrkan som motkultur undvika att skapa en sorts halvgnostisk vi-dem-kultur där de omgivande kulturerna och människorna där alltid ses som ”profana” jämfört med kyrkan som är ”andlig”. Om det var något som Jesus på allvar bekämpade var det väl just denna sorts uppdelande.

2. Finns det en risk att kyrkan som motkultur blir alltför fokuserad kring vad man är emot så att man missar att bejaka allt det goda i skapelsen, även utanför kyrkan, som Gud har sagt sitt ja till? Typ människor, konst och natur men också så banala – men jag tror gudomligt inspirerade – ting som bloggar och i-poddar.

3. Hur behåller kyrkan som motkultur en inkarnatorisk hållning? Jag vill tro att Jesus vill födas in i varje kultur, i varje sammanhang, snarare än att han vill dra sina lärjungar bort från denna världen. När Jesus föds in i människor kommer somligt i deras kultur att bejakas, somligt att förändras, somligt att omtolkas och somligt att tas avstånd ifrån. Jämför hur Jesus förhöll sig till den judiska kulturen.

4. Hur kan motkulturskyrkan bli verklig mitt i den liberala/ rika/ globaliserade/ konsumistiska/ individualistiska/ narcissisitiska kultur där vi alla är en del. Där svart, vitt och grått lever om vartannat. Kan man vara en motkultur och samtidigt leva i denna världsordning? Eller måste man – likt Amish – flytta ut på landet, bli självförsörjande och där leva i alternativa gemenskaper? Jag vill tro att Gud har hopp för städerna, men hur skall detta gestaltas? Idag är det urbana livet så inflätat i den rådande världsordningen att det är oerhört svårt att ens föreställa sig något alternativ. Det räcker ju gå till jobbet, köpa en t-shirt på H&M eller svara i sin mobil så är man en del av ett samhälleligt system som gynnar vissa men förtrycker andra.

5. Hur ser en kristen alternativ sociologi ut? En kristen alternativ ekonomi? En kristen alternativ lagstiftning? Om den rådande världsordningen ska utmanas räcker det inte med att säga att världen bör komma till våra kyrkor på söndagarna, alternativet måste gälla hela livet. Har vi en vision för det goda samhället?