Ut ur Irak

Irak-kriget har – som så många andra krig – en förmåga att i medias bevakning framstå som någonting statiskt och overkligt: ”43 irakiska civila miste livet i en bombattack vid en marknadsplats i Bagdad”, ”Två amerikanska soldater sköts till döds av irakiska motståndsmän”.

Korta meningar. Siffror. Nästan varje dag. Man orkar inte riktigt bry sig längre.

Jag måste erkänna att jag under senaste tiden ganska oreflekterat haft åsikten att visst, kriget inleddes på helt orättfärdiga grunder, men nu när det ändå blev som det blev som det blev vore det kanske värre, ur den irakiska civilbefolkningens perspektiv, om britterna och amerikanerna plötsligt skulle dra sig hemåt.

En skrämmande men lysande artikel i Vanity Fair om ett amerikanskt marinkårsförband fick mig att tänka till och tänka om. Det är svårt att se hur amerikanska soldater, som utomjordingar i ett samhälle de inte kan förstå och än mindre har respekt för, kan göra det irakiska samhället ett enda dugg mer fredligt eller säkert.

Ibland tror jag att vi oftare behöver påminna oss mer om krigets verkligheter. Att medias siffror alltid representerar människor som du och jag. Med drömmar om framtiden, familjer och relationer. Kanske behöver vi lite mer av kvällstidnings- och al-jazeerajournalistik när den är som bäst. Reportage där vi möter både offer och förövare. Journalistik som kan skapa förståelse och krypa innanför skinnet på oss som redan hört och sett allt. Bilder. Människor. Ljud. Känslor. Vi måste förstå.