Jeremia
Har de senaste dagarna läst profeten Jeremia i Gamla testamentet. En bitvis jobbig bok att läsa, titta bara på några kapitelrubriker så ser du vad jag menar: ”Herrens dom över folkens synder”, ”Avfall och dom”, ”Profetens klagan över folkets ondska”, ”Det brutna förbundet, ”De krossade vinkrusen”, ”Dom över kung och folk”, ”Dom över Egypten”, ”Dom över filisteerna”, ”Dom över Ammon”, osv osv.
I första hälften av boken känns det som om Yahwehs vrede är i fokus. Yahweh är arg, rejält arg, för att hans folk inte har lytt hans befallningar, och framförallt för att de har gett sig i lag med andra gudar.
“Din frustande otukt!
Ditt skamlösa horande!
På kullarna och på fälten
har jag sett dina vidrigheter.
Ve dig, Jerusalem!
Skall du aldrig någonsin bli ren?” (Jer 13:27)
Yahwehs budskap är omisskännligt och klart: På grund av hans folks synder kommer de att straffas och bli fördrivna från sitt land. Yahweh kommer att använda babylonierna som ett redskap för att utverka detta straff. Och mer än så. Herren själv skall deltaga i striden mot sitt eget folk:
“Och jag skall själv strida mot er med lyftad hand och stark arm, i vrede, ursinne och vilt raseri. Jag skall dräpa dem som bor i denna stad, både människor och djur …” (Jer 21:5-6)
Jeremia måste ha varit en oerhört hatad person. Föreställ er att en person i USA framträdde i alla möjliga och omöjliga sammanhang med budskapet: ”Så säger Herren: Till följd av era synder, pga att ni har horat med andra gudar, har jag nu beslutat att ni kommer att falla till offer för de radikala islamisterna. Jag kommer att strida tillsammans med dem och döda er. Det enda sättet för er att överleva är att avsluta ert krig mot ”terrorismen” och överlämna er själva i deras händer.” Hur populär skulle en sådan person bli? Vilka kyrkor hade upplåtit sin talarstol åt en sådan idiot?
Jeremias har ofta kallats ”tårarnas profet”. Med all rätt. Hans kall tycks nästan enbart ha handlat om att gå runt och uttala Herrens domar över människor. Mot sin vilja tycks det. Och hans förkunnelse ledde till att han blev föröljd, hotad till livet och på alla sätt föraktad. Hur kul kan det ha varit? Ibland kan man verkligen höra denna förtvivlade människan Jeremia:
”Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,
aldrig mer skall jag tala i hans namn”.
då blir det i mitt bröst som brann där en eld,
instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot
men förmår det inte.” (Jer 20:9)
Man kan fråga sig om det finns några Jeremia idag? Profeter som vill peka på missförhållande i vårt samhälle, i våra kyrkor och i våra liv men som vi försöker tysta, som vi föraktar, som vi betraktar som galningar och kastar i fängelse? Och hur hanskas vi med Jeremiorna om det skulle dyka upp någon?
Den exil som Jeremia profeterat om blir så småningom ett faktum. Jerusalem faller och många judar blev bortförda till Babylon. Och med ens förändras också innehållet i Jeremias profetior. Den kompakta domsförkunnelsen verkar ha nått vägs ände. Yahweh utlovar sitt folk ett nytt förbund, att sår ska helas och att folket så småningom ska befrias:
”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren.” (Jer 29:11-14)
Så hur sammanfattar man Jeremia? Slutet gott, allting gott? Nja, jag måste erkänna att jag trots Yahwehs många hoppfulla löften i den senare delen av boken har svårt att veta hur jag ska handskas med de – för mig – många oprovocerade domar som fälls i boken. Yahweh framstår ibland som en blodtörstig Gud, en Gud som inte drar sig för att använda våld, ja, till och med en gud som inte sällan tycks njuta av att göra det:
”Jag skall injaga skräck i Elam
för dess motståndare och dödsfiender.
Jag skall låta olyckan drabba dem,
min flammande vrede,
säger Herren.
Jag skall låta svärdet härja bland dem,
tills jag har förintat dem.” (Jer 49:37)
Teologen Walter Brueggemann menar att det finns en ”oddness” i Gamla testamentet som bland annat gestaltar sig som en spänning mellan Guds kärlek och barmhärtighet å ena sidan och hans självfixering och överdrivna svartsjuka å den andra. Hur man kan tänka kring denna oddness får vi nog ta en annan gång.
Till dess, gå hem och läs Jeremia.
3 Comments:
Jag känner Jeremias egen frustration i dina ord Emilio!
Vilken Jeremia-text ska du tonsätta?
/Sven
Bra att du peppar mig Sven! Då tänker jag någon slags meditativ taizéversion till någon av följande texter.
Den dömande:
Fastän jag gav dem vad de behövde
var de otrogna
och skockades i horhuset.
De är brunstiga, kåta hingstar,
de frustar efter andras hustrur.
Skall jag inte straffa dem för detta?
säger Herren.
Eller den liberalteologiska:
Han värnade den svages och fattiges rätt - då gick allt väl.
Är inte det att känna mig?
säger Herren.
Eller den messianska:
Det skall komma en tid, säger Herren,
då jag skall låta ett rättfärdigt skott
växa ur Davids stam.
Han skall vara konung och härska med vishet
och skapa rätt och rättfärdighet i landet.
Eller den fareseiska:
Landet är fullt av äktenskapsbrytare,
för deras skull sörjer jorden
och utmarkernas beten vissnar.
Vilken ska jag satsa på?
Jag röstar på den liberalteologiska!
/Magnus
Post a Comment
<< Home