Marsianteologi
”Jord får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt och ni är främlingar och gäster hos mig” 3 Mosebok 25:23
”Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter! Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder” Ps 39:13
”Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder.” 1 Krön 29:15
Titta på texterna ovan. Vad har de gemensamt?
Vi är främlingar och gäster.
Så långt är min traditionella frikyrkliga teologi med. Hela min barndom uppfostrades jag till att tro just detta, att vi är främlingar och gäster i denna syndiga värld.
Men här är det något som krockar. Dessa bibelverser talar inte om någon syndig värld, de talar om att vi är gäster och främlingar i Herrens värld. Den här världen är Guds.
Det här blir något helt annat.
I min barndoms sammanhang talades det ju nästan enbart om världen som något mycket begränsat, tillfälligt och syndigt som vi borde försöka fly så snabbt som möjligt. Allt som var kul och roligt i världen (rock´n roll, pacifism, dans, politik, alkohol, sex) skulle man undvika, för att istället söka det eviga ljuset i himlens boningar. Mängder med sånger finns på detta tema:
Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem.
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.
When the shadows of this life have gone
I'll fly away
Like a bird from these prison walls
I'll fly away
I'll fly away oh glory
I'll fly away (in the morning)
When I die hallelujah by and by
I'll fly away
Jag gillar dessa hemlandssånger. Det pirrar alltid lite i magen när man hör dem. Och visst kan de vara nödvändiga att trösta sig med om man lever under förföljelse eller precis mist någon man älskat. Men samtidigt. Det är farligt att börja leva enligt dessa sångers världsbild, att betrakta den här världen – inte som sitt hem, utan som en konstig och bisarr plats där vi är främlingar och inte hör hemma.
Någon kallade denna teologi för marsianteologi. Vi är marsianer, utomjordingar från planeten Mars på tillfälligt besök på Jorden. Vi hör inte hemma här och vårt enda mål är att så snart som möjligt få tillfälle att återvända till den planet där vi egentligen hör hemma.
Jag tror att detta sätt att se på vårt liv på jorden var främmande för Jesus. Kristet liv handlar i första hand inte om att fly denna onda värld och komma till himlen, utan att inse att Guds rike är nära och börja leva efter det. Jag tror att vi är ganska många kristna som behöver göra upp med en farlig eskapism som har mycket mer gemensamt med Platon än med Bibeln.
Jorden är vårt hem. En liten tid. I denna Guds värld får vi leva, leka, älska och dansa. Och inte ens döden kan skilja oss från Guds kärlek.
”Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter! Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder” Ps 39:13
”Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder.” 1 Krön 29:15
Titta på texterna ovan. Vad har de gemensamt?
Vi är främlingar och gäster.
Så långt är min traditionella frikyrkliga teologi med. Hela min barndom uppfostrades jag till att tro just detta, att vi är främlingar och gäster i denna syndiga värld.
Men här är det något som krockar. Dessa bibelverser talar inte om någon syndig värld, de talar om att vi är gäster och främlingar i Herrens värld. Den här världen är Guds.
Det här blir något helt annat.
I min barndoms sammanhang talades det ju nästan enbart om världen som något mycket begränsat, tillfälligt och syndigt som vi borde försöka fly så snabbt som möjligt. Allt som var kul och roligt i världen (rock´n roll, pacifism, dans, politik, alkohol, sex) skulle man undvika, för att istället söka det eviga ljuset i himlens boningar. Mängder med sånger finns på detta tema:
Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem.
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.
When the shadows of this life have gone
I'll fly away
Like a bird from these prison walls
I'll fly away
I'll fly away oh glory
I'll fly away (in the morning)
When I die hallelujah by and by
I'll fly away
Jag gillar dessa hemlandssånger. Det pirrar alltid lite i magen när man hör dem. Och visst kan de vara nödvändiga att trösta sig med om man lever under förföljelse eller precis mist någon man älskat. Men samtidigt. Det är farligt att börja leva enligt dessa sångers världsbild, att betrakta den här världen – inte som sitt hem, utan som en konstig och bisarr plats där vi är främlingar och inte hör hemma.
Någon kallade denna teologi för marsianteologi. Vi är marsianer, utomjordingar från planeten Mars på tillfälligt besök på Jorden. Vi hör inte hemma här och vårt enda mål är att så snart som möjligt få tillfälle att återvända till den planet där vi egentligen hör hemma.
Jag tror att detta sätt att se på vårt liv på jorden var främmande för Jesus. Kristet liv handlar i första hand inte om att fly denna onda värld och komma till himlen, utan att inse att Guds rike är nära och börja leva efter det. Jag tror att vi är ganska många kristna som behöver göra upp med en farlig eskapism som har mycket mer gemensamt med Platon än med Bibeln.
Jorden är vårt hem. En liten tid. I denna Guds värld får vi leva, leka, älska och dansa. Och inte ens döden kan skilja oss från Guds kärlek.
posted by Emil at 00:01
5 Comments:
Är det verkligen så att vår frikyrkliga himmelteologi utgör ett hot mot att leva här och nu för världen? Jag kan nog påstå att jag inte har hört många frikyrkliga under 70 tala om himlen som något som motiverar till ett visst slags livsföring överhuvudtaget. Varken till att leva för världen i tiden eller för den tillkommande.
Himlen är helt enkelt inget som angår oss alls.
/Sven
Himlen för mig är att en gång få bli det jag skapades till fullt ut nämligen, människa!
/Magnus
Himlen betyder inte längre något för oss skriver Sven. Nej, det nog dessvärre sant. I min barndom talades det mycket om himlen, kanske i och för sig inte så mycket himlen i sig, utan framförallt att man skulle komma dit.
Kanske behöver vi återta himlen. Låta den svepa in i våra liv, relationer och församlingar. Att det himmelska livet så får prägla oss att det inte upplevs som något främmande när det väl kommer i sin fullhet.
Och att leva himmelskt betyder, som Magnus beskriver, inte att leva i en slags dimmig och psykadelisk andetillvaro. Det betyder att vara just det som Gud har tänkt för en, människa.
Tröst=flykt?
/Sven
Det är underbart med sånger om himlen, fler sådana! Men i många av de himmelssånger som sjungs (eller snarare sjöngs) finns ett underliggande och starkt budskap om att vi egentligen inte hör hemma på denna jorden. Det är här jag tror att det börjar bli lite gnostiskt och farligt.
Post a Comment
<< Home