Islamkritik

Har just läst boken Islam, Postmodernism and Other Futures av Ziauddin Sardar. Författaren är en slags muslimsk Martin Luther som vill rensa islam från vad han uppfattar som de många icke-muslimska föreställningar som förekommer i dagens muslimska värld. Ganska befriade att – i en tid som denna, då varje kritisk röst mot islam orsakar en våg av upplopp och brinnande flaggor i den muslimska världen – läsa hans många gånger stenhårda uppgörelse med dagens islam. (Påvens försiktiga kritik av islam är som en mild bris jämfört med Sardars sågning av många av de uttryck som hans religion tar sig idag.) Men Sardars kritik går aldrig ut på att raljera eller fördöma. Han är ingen Salman Rashdie. Långtifrån. Han kritiserar av ett enda skäl: han vill vara trogen sin Gud och sin religion.

Här är Sardars grundläggande kritik av islam idag:

Islam måste ses som ett etiskt projekt, som ett sätt att veta, tro och göra och inte användas som ett medel för nationalistiska syften.

Han kritiserar därmed de många fundamentalister som tror sig ha gudomligt mandat att bygga religiöst rena nationalstater. Själva fenomenet nationalstat, menar Sardar, är en modern sekulär konstruktion som inte har något med islam att göra. När fundamentalister försöker bygga dessa rena och muslimska nationalstater blir dessa länder därför per automatik lika auktoritära och förtryckande som den sekulära nationalismens.

Sharia eller islamisk lag måste ses i dess historiska kontext och inte förmedlas som Gudomlig och evig skrift. Bara Koranen är gudomlig.

Sardar är därmed oerhört kritisk till de många muslimer idag som vill införa lagstiftning som är mer än tusen år gammal – och inte gudomlig – rakt in i vår tid. Som om ingenting hade hänt däremellan. När man gör detta, menar Sardar, blir konsekvensen att man nästan enbart fokuserar på bisarra straffsatser, medan man missar själva värderingarna bakom lagstiftningen. Vilket inte bara leder till en tokig form av islam, utan också till att islam spelar en allt mindre roll i människors liv. Om samhällen byggs upp grundade på medeltida lagstiftning idag kommer islam inte att ha något att säga något om det moderna samhälle som de flesta muslimer lever i. Inget om modern ekonomi, om miljöförstöring, om kommunikationssamhället, om globalisering eller om hållbar konsumtion. Och resultat blir att religionen marginaliseras till att enbart beröra människors privata sfär.

Vad som krävs, enligt Sardar, är människor som i varje ny tid har modet att tolka Koranen och Sunnah (berättelser om Muhammeds liv) rakt in i den tid som är. Bara på det sättet är man trogen islam. Muslimer måste sluta att vara passiva mottagare av sanningar som tecknades ned för hundratals år sedan och istället bli människor som utmärks av att de söker sanningen.

Man kan tycka vad man vill om islam som religion, men visst är han något på spåren här den käre Sardar, som även vi som kristna har anledning att fundera över?