Hoppingivande

Det här kan man vara lite smått förhoppningsfull inför de närmaste fyra åren:
Integrationen. De socialdemokratiska regeringarna har inte lyckats med integrationen. Ofta har invandrare hamnat i en ond cirkel av arbetslöshet – bidragsberoende – passivitet – låg självkänsla – alienation. Målet med integrationspolitiken måste vara att de som kommer till vårt land så fort som möjligt känner sig delaktiga i det svenska samhället och kan börja arbeta för att försörja sig själva och sina familjer. Jag har i och för sig inget större hopp om att alliansen ska göra det bättre, men man vet ju aldrig.

Cecilia Malmström, göteborgare och eu-parlamentariker för Folkpartiet – måtte hon bliva utrikesminister. Hon är klok, engagerad, alltid glad och har ett hjärta av guld.

Småföretagande och entreprenörskapande. Flera av alliansens partier har ett gott självförtroende i dessa frågor. Kan man skapa bättre grogrund för företag att växa?

Jobben. Dels kan man förstås hoppas på sänkt arbetslöshet. Alliansen står och faller med denna fråga. Men utöver det kan man också hoppas att alliansen kan bidra till att skapa positiva värderingar till arbetet som sådant. Efter att de senaste åren ha mött hundratals desillusionerade och arbetsskygga gymnasieelever är jag övertygad om att synen på att arbeta måste uppgraderas.

Bättre privatekonomi? Jag är emot att sänka fastighetsskatten, jag är skeptisk till att sänka skatter (åtminstone som ett egenvärde) och jag har en ambivalent inställning till vårdnadsbidrag, men nu när alliansen kommer att genomföra alt detta inser jag ju också, som den simpla och usla människa jag är, att jag rent privatekonomiskt troligen kommer att tjäna på maktskiftet. Mer pengar i plånboken, åtminstone på kort sikt, det är min sista förhoppnining.