Oroväckande

Det gick som det

Reinfeld är statsminister. Alliansen har segrat. Här är min oro inför de kommande fyra åren:

Moderaternas framgång. Visserligen kanske man med ”nya moderaterna” inte längre kan tala om mittenpartier/högerpartier på samma sätt som tidigare, men att moderaterna lockade fler väljare än de övriga allianspartierna tillsammans känns i kroppen inte bra.

Skolpolitiken. Jag hoppas innerligt att alliansen förstår att sätta stopp för Jan Björklunds ambitioner att bli skolminister. Björklund förespråkar en skola à la 1800-tal som till och med organisationen Svenskt näringsliv avskyr. I det kunskaps-, prat- och informationssamhälle vi lever i vore det förödande om vi gick tillbaka till en ”gör-som-tillsagd-lille-vän”-skola

Biståndet. Vad händer med biståndet nu när mängder med skatter ska sänkas? Kan man behålla det på den nuvarande nivån eller kommer man fördela resurser från världens fattiga till våra skattesänkningar? Om moderaterna själva får bestämma vet vi hur det kommer att gå.

Miljön. Inför valet bedömde Svenska Naturskyddsföreningen de olika partiernas miljöpolitik och kom inte helt överraskande fram till att moderaterna låg allra sämst till av de svenska riksdagspartierna. Enligt SNF bedrev de en ”icke-politik” när det gäller miljön. Inför valet sade Reinfeld också tydligt att detta inte är deras fråga. En regering som inte tar miljöfrågorna på allvar – mycket oroväckande.

Ekonomin. Det finns mycket att anklaga de senaste socialdemokratiska regeringarna för, men ser man på svensk ekonomi i stort har de senaste åren gått lysande. Nu ska fyra partiledare ta över ett och samma roder. Det finns ett stort internt och externt tryck att åstadkomma stora skattesänkningar. Vart ska dessa pengar tas ifrån? Kommer man att orka med att bedriva en sund ekonomisk politik? Trots att de flesta företagsledares retorik av tradition alltid har varit anti-socialdemokratisk tror jag idag att det finns en viss nervositet inför framtiden i många ledningsgrupper och styrelserum.

Ökade klyftor. En av de viktigaste framgångsfaktorerna för Sverige under hela efterkrigstiden tror jag har varit de relativt små klyftorna mellan rika och fattiga. Vad händer med dessa klyfftor nu när man samtidigt ska sänka bidragsnivåerna för de fattigaste och åstadkomma skattesänkningar för de rika?