Berättelser

Bibeln består till största delen av berättelser. Det är bland annat därför den är så svår att handskas med. Hade den varit en lagbok som gav handfasta regler eller en predikosamling med klara doktriner om det gudomliga, hade allt varit enklare. Men berättelser? Hur kan berättelser tala om hur vi ska leva våra liv? Hur kan berättelser vara auktoritativa?

Teologen och den anglikanske biskopen NT Wright ger i en läsvärd artikel, How can the Bible be Authorative?, en liknelse som jag tycker är relevant:

Antag att man på en vind någonstans i England hittar manuskripet till en i modern tid aldrig tidigare uppförd Shakespearpjäs. Fyra akter återfinns, men den femte och sista är spårlöst borta. Eftersom den nyfunna pjäsen skapar ett stort publikt intresse väljer man att försöka spela upp den trots dess ofullständighet. Istället för att bryta pjäsen efter fjärde akten väljer man att försöka återskapa den sista akten genom att ge de första fyra akterna till erfarna, professionella och innovativa shakespeareskådespelare och låta dem improvisera fram den femte akten så som de själva tror att den skulle kunna ha sett ut.

Hur skulle resultatet bli? De fyra första akterna skulle tveklöst ha auktoritet. Men inte i bemärkelsen att de innehåller kommandon som skådespelarna gång på gång skall upprepa. Snarare auktoritativa i bemärkelsen att de utgör ett oavslutat drama som innehåller sin egen rörelse, sin egen handling och som kräver att man avslutar det på ett trovärdigt sätt. Denna avslutning skapas genom att skådespelarna går in i dramat, förstår hur dramats trådar är sammanvävda och slutligen gör denna förståelse till handling genom att agera både nyskapande och i kontinuitet med traditionen.

Kanske är det likadant med Bibeln. Vi känner till de fyra första akterna i det stora dramat om hur Gud vill återskapa den här världen: Skapelsen, Fallet, Israel och Jesus. I Bibeln finns mängder av berättelser i dessa fyra akter. Vi har dessutom fått vissa hintar om hur hela dramat ska sluta: t.ex. Romarbrevet 8, 1 Korintierbrevet 15 och delar av Uppenbarelsboken. Nu gäller det att vi studerar de tidigare akterna så noga som möjligt så att vi genom att improvisera kan vara trogna denna stora berättelse.

Det finns svårigheter. Vi kan i likhet med skådespelarna inte bara kopiera handlandet i någon akt eftersom handlingen ju måste gå framåt. Vi måste också förstå att de olika akterna bygger på varandra. De tre första akterna måste därför läsas i ljuset av den fjärde. Dessutom måste vi inse att det aldrig går att göra en sista akt som gäller för alla tider. Akt fem måste gestaltas om och om igen av kristna i olika generationer och kulturer.

Det här är våra liv. I ett oavslutat drama.