Multikulturalism

Feber, Kairo, en usel internetuppkoppling och en portion lättja har lett till mitt dåliga bloggande de senaste veckorna. Men nu är jag back on track.

Fick förra måndagens Göteborgs-Posten i brevlådan idag. En enorm glädje. Den tunna måndags-GP:n brukar väl i och för sig aldrig göra någon människa glad men i just denna tidning finns en spännande två sidor lång artikel om multikulturalism – dvs. synen att olika kulturer kan och bör leva i samma samhälle vid sidan om varandra – skriven av journalisten Lars Åberg (ej att förväxla med Lasse).

Lars Åberg har rest omkring i Storbritannien – multikulturalismens högborg – och mött en allt starkare kritik av just denna multikulturalism:

Trevor Phillipos, chefen för den centrala brittiska integrationsmyndigheten säger: ”Jag menar att samhället nästan utan att vi märkt det blivit mer uppdelat efter ras och religion. Vi görs till främlingar för varandra, olika grupper lever i ökande utsträckning i skilda sociala och kulturella världar. Av respekt för människors olikheter har vi förstärkt deras isolering”.

Och kulturforskararen Munira Mirza menar att multikulturalismen har förstärkt olika minoriteters stamtillhörighet vilket minskat människors förmåga att se utanför sig själva och överskrida sina egna gränser: ”Minoriteter uppmuntras att tänka att all kritik som riktas mot dem är rasistisk. Antirasism handlar därför inte längre om jämlikhet och lika behandling utan om motsatsen – att kräva särskild behandling.”

Det är en sorglig bild som målas upp. Kulturer lever i enklaver sida vid sidan om varandra, inget finns som förenar, inga samtal förs, ingen integration sker.

Jag tror att dessa frågor är livsnödvändiga att samtala om i Sverige. Frågan är inte om vi vill ha invandrare eller ej, rasismen är antagligen mindre utbredd än den någonsin varit tidigare. Vi är ett mångkulturellt samhälle, och de flesta svenskar bejakar detta. Men frågan är: vill vi ha något kitt som förenar alla oss som bor här? Och vilken typ av kitt i så fall? Demokratiska värderingar? Det svenska språket? Evert Taube, Astrid Lindgren och Ulf Lundell? Eller vad? Finns det något vi inte kan kompromissa bort?

Och hur långt bör etniska grupper få isolera sig från resten av samhället? Är det okej att etniska grupper bosätter sig tillsammans? Är det okej att de driver egna skolor där fokus hamnar på den egna kulturens normer och värderingar? Är det okej att de i framtiden börjar tillämpa sin egen lagstiftning i t.ex. religiösa och familjerättsliga frågor?

Det finns många viktiga frågor. Otroligt svåra att svara på. Men nödvändigt att samtala om.