Mera motkultur
Jag kan inte riktigt ännu släppa tankarna på frågan om kyrkan som motkultur.
Vi hoppar tillbaka några snäpp:
När Gud kallade Mose var inte hans uppdrag att försöka förbättra det förtryckande samhället. Nej, Mose förnekar och avväpnar hela det egyptiska projektet. Och fram växer, inte ny religion, en ny religiös idé eller en vision om frihet men framväxandet av en ny social gemenskap i historien. En gemenskap med en historisk kropp, med lagar, styre, ordning, etiska normer och sanktioner. Deltagarna i Exodus fann sig själva plötsligt involverade i en intentionell formation av en ny social gemenskap som skulle matcha visionen om Guds frihet. (Approachen i denna tolkning av Exodus är hämtad ur Brueggemanns ”The Prophetic Imagniation”)
Har vi någonting att lära av Mose? Har vi en vision om en ny samhällstyp mer i linje med Guds frihet och Guds barmhärtighet? Eller nöjer vi oss med att förbättra det samhälle vi lever i? Och vad är vi kallade till?
Jag läste någonstans att teologen och missiologen Lesslie Newbigin imponerades av islam som religion just därför att den ständigt lever med en samhällelig vision. Islam vill inte bara att människorna ska “ha det rätt med Gud”. Istället vill man förändra hela samhället. I länder som Saudi-Arabien och Jemen spelar religionen en oerhört stor samhällelig roll: islam påverkar lagar, ekonomi, socialt liv, människors praktiska liv (regelbundna böner, fasta, kost, regler för familjebildning, sexualitet, klädsel). Till och med språket är islam. Det går inte en minut utan att en muslim har tackat Gud i någon form.
Å ena sidan skrämmande. Å andra sidan lockande.
Jim Wallis, ledaren för den radikala rörelsen Sojourners i USA, slåss för en annan hållning, den att hålla isär kyrkan och staten. Så här skriver han nyligen i sin blogg:
What we have grown to call the separation of church and state is good for both the government and religion — that citizenship should have no religious tests and faith can’t or shouldn’t be implemented by the state. The path of Jesus, for example, could never be followed by the state and the prophetic integrity and power of religion to hold governments accountable to higher values and better behavior specifically depends on the faith community’s political independence.
Med andra ord, staten ska inte tvinga någon till religion och medborgarskap ska aldrig vara religiöst betingat. Kyrkans roll är därför inte, enligt Wallis i hans senaste bok ”God’s Politics” att ersätta samhällets institutioner med egna och bättre eller att rösta in så många kristna som möjligt i de demokratiska församlingarna. Snarare är kyrkans roll denna: att vända samhällets vindar. Det är detta som verkligen kan göra skillnad. Fråga Martin Luther King och Mahatma Gandhi. De ägde ingen formell makt att utöva ledarskap, ändå lyckades de förändra miljontals människors språk, åsikter och idéer.
Change the wind, transform the debate, recast the discussion, alter the context in which political decisions are being made, and you will change the outcomes. Move the conversation around a crucial issue to a whole new place, and you will open up possibilities for change never dreamed of before. And you will be surprised at how fast the politicans adjust to the change in the wind.
Ja, och här är alltså min brottningskamp: åt vilket håll går vi? Kan en kristen politik verka inom det rådande systemet eller har vi en vision och ett hopp om ett helt annat system?
Vi hoppar tillbaka några snäpp:
När Gud kallade Mose var inte hans uppdrag att försöka förbättra det förtryckande samhället. Nej, Mose förnekar och avväpnar hela det egyptiska projektet. Och fram växer, inte ny religion, en ny religiös idé eller en vision om frihet men framväxandet av en ny social gemenskap i historien. En gemenskap med en historisk kropp, med lagar, styre, ordning, etiska normer och sanktioner. Deltagarna i Exodus fann sig själva plötsligt involverade i en intentionell formation av en ny social gemenskap som skulle matcha visionen om Guds frihet. (Approachen i denna tolkning av Exodus är hämtad ur Brueggemanns ”The Prophetic Imagniation”)
Har vi någonting att lära av Mose? Har vi en vision om en ny samhällstyp mer i linje med Guds frihet och Guds barmhärtighet? Eller nöjer vi oss med att förbättra det samhälle vi lever i? Och vad är vi kallade till?
Jag läste någonstans att teologen och missiologen Lesslie Newbigin imponerades av islam som religion just därför att den ständigt lever med en samhällelig vision. Islam vill inte bara att människorna ska “ha det rätt med Gud”. Istället vill man förändra hela samhället. I länder som Saudi-Arabien och Jemen spelar religionen en oerhört stor samhällelig roll: islam påverkar lagar, ekonomi, socialt liv, människors praktiska liv (regelbundna böner, fasta, kost, regler för familjebildning, sexualitet, klädsel). Till och med språket är islam. Det går inte en minut utan att en muslim har tackat Gud i någon form.
Å ena sidan skrämmande. Å andra sidan lockande.
Jim Wallis, ledaren för den radikala rörelsen Sojourners i USA, slåss för en annan hållning, den att hålla isär kyrkan och staten. Så här skriver han nyligen i sin blogg:
What we have grown to call the separation of church and state is good for both the government and religion — that citizenship should have no religious tests and faith can’t or shouldn’t be implemented by the state. The path of Jesus, for example, could never be followed by the state and the prophetic integrity and power of religion to hold governments accountable to higher values and better behavior specifically depends on the faith community’s political independence.
Med andra ord, staten ska inte tvinga någon till religion och medborgarskap ska aldrig vara religiöst betingat. Kyrkans roll är därför inte, enligt Wallis i hans senaste bok ”God’s Politics” att ersätta samhällets institutioner med egna och bättre eller att rösta in så många kristna som möjligt i de demokratiska församlingarna. Snarare är kyrkans roll denna: att vända samhällets vindar. Det är detta som verkligen kan göra skillnad. Fråga Martin Luther King och Mahatma Gandhi. De ägde ingen formell makt att utöva ledarskap, ändå lyckades de förändra miljontals människors språk, åsikter och idéer.
Change the wind, transform the debate, recast the discussion, alter the context in which political decisions are being made, and you will change the outcomes. Move the conversation around a crucial issue to a whole new place, and you will open up possibilities for change never dreamed of before. And you will be surprised at how fast the politicans adjust to the change in the wind.
Ja, och här är alltså min brottningskamp: åt vilket håll går vi? Kan en kristen politik verka inom det rådande systemet eller har vi en vision och ett hopp om ett helt annat system?
posted by Emil at 21:50
0 Comments:
Post a Comment
<< Home