Hymner och fotboll

För några år sedan gick jag omkring på Imperial War Museum i London, muséet som trots sitt namn är ett måste för varje londonbesökare. Det som berörde mig mest var dock inte allt det storslagna som finns på muséet, vapenslag, krigsstrategier, utan snarare ett litet handskrivet brev, skrivet av en ung engelsk soldat till sin mor mitt under brinnande krig julen 1914. Soldaten berättade i brevet om den sällsamma julafton han just upplevt. På julaftonskvällen hade man plötsligt börjat sjunga julsånger för varandra på båda sidor om stridslinjen. Och så i ett enda nu lämnade soldaterna sina skyttegravar och gick ut i ingemansland. Tyskar, britter och fransmän firade jul tillsammans, bytte julklappar, höll en liten minnesceremoni för alla stupade i kriget. Kvällen avslutades förstås med en rejäl fotbollsmatch. Dagen därpå var man återigen stridande parter och försökte ta kål på varandra. Och det meningslösa kriget varade i ytterligare tre år.

En berättelse om krigets absurditet men också om att försoning är möjlig. Och visst är det ingen slump att denna sällsamma kväll började med musik och slutade med lek? Jim Wallis utgår från denna berättelse i sin årliga julhälsning. Jag skickar vidare den till er. Ta emot den som en nyårshälsning.