Ny bloggadress: godjord.wordpress.com

Okej Blogger, tack för den här tiden! Jag uppskattade verkligen tiden tillsammans dig. De första månaderna var fantastiska, du fick mig att inse bloggandets tjusning, du gav mig en ny värdighet och jag flög som på moln. Hos dig fanns inga brister. Trodde jag då.

Men sedan kom januari. Och utan att vi tänkte på det började vi glida ifrån varandra alltmer. Jag upplevde att det var allt svårare att få kontakt med dig och allt oftare dök det upp sidor hos dig som jag var helt oförberedd på, sidor som hade hoppats att aldrig behöva se. Kanske får vi skylla på avståndet. Jag befann mig i Långtbortistan med ett trött uppringt modem som enda länk emellan oss. Och till råga på allt kom sedan den där övergången till “Nya Blogger” som bara gjorde det än värre. En vacker dag dök ett foto upp på min blogg med andra människor än oss själva. Tecken på otrohet? Jag vet inte, men i mina ett oacceptabelt beteende.

Jag tror att vi behöver gå skilda vägar.

Jag ger upp.

Och går vidare.

Ny adress: godjord.wordpress.com
Så att ni inte glömmer det: godjord.wordpress.com
Och till sist: godjord.wordpress.com

Uppdatera era länkar.

Jalla.

Siffror

Under 2006 dödade den israeliska armén 660 palestinier. En tredubbling från året innan. Av dessa var 141 barn och 322 civila.

Samma år dödade palestinier 23 israeler. Den lägsta siffran under hela 2000-talet. Av dessa var 17 civila.

Allt enligt den israeliska människorättsorganisationen
B’Tselem

Tidigare har ofta relationen varit 1:10 när det gäller antal israeliska kontra antal palestinska offer i den blodiga konflikten. Förra året var den snarare 1:30.

Pingstkraft

I Sverige må pingströrelsen vara en rörelse på kraftig tillbakagång men globalt sett är den den kristna rörelse som växer mest av alla. Idag beräknar man att cirka 400 miljorer människor världen över är pingstvänner och i länder som Indien och Brasilien växer rörelsen så att det knakar. Och i likhet med den tidiga svenska pingströrelsen så är fokus för denna sorts globala kristendom ofta marginaliserade människor i samhällets ytterkanter. Och även i i-länder växer rörelsen på sina håll: i slutet av detta år kommer exempelvis var tionde new-yorkare att vara pingstvän.

Journalisten David Gonzales tillbringade ett år tillsammans med församlingen Ark of Salvation i Harlem, NY, och skrev en lång artikelserie som nyligen publicerades NY Times. Ark of Salvation är en fristående församling på ca 60 medlemmar, de flesta hispanic och de flesta allt annat än välsituerade människor.

Lyssna vad Gonzales skriver:

"Here, in cramped storefronts like Ark of Salvation, people whose lives are as marginal as their neighborhoods discover a joyful intimacy often lacking in big churches. They find help — with the rent, child care or finding a job. As immigrants, they find their own language and music, as well as the acceptance and recognition that often elude them on the outside.

They find the discipline and drive to make a hard life livable.

To spend a year with this congregation is to see a teenage single mother and party girl discover the strength to go to college, marry in the church and land a job. It is to see a former political radical and brawler pray over alcoholics in the park. It is to see the 50-year-old pastor roaming the city, driving the church’s van to gather members for Bible class or trolling for converts outside an upper Broadway subway station — to keep the Ark afloat, and growing."

Min egen inställning till pingströrelsen är klart ambivalent eftersom jag själv råkar vara uppvuxen i den. Men visst blir man lite sugen att haka på när man läser Gonzales artikel? (När jag läser kommer jag osökt att tänka på den geniala filmen ”The Apostle” med Robert Duvall. En klar rekommendation!) Och kanske skulle vi behöva lite pingstvindar över samtliga av våra samfund och kyrkor?

Fem emerging-drag

Scot McKnight, professor i religious studies vid North Park Theological Seminary i Chicago, Illinois, publicerade nyligen en mycket insiktsfull artikel om Emerging Church i Christanity Today. Han beskriver EC som "en av de mest kontroversiella och missförstådda rörelserna idag" och vill därför utifrån sitt perspektiv bringa lite ordning och reda.

Enligt McKnight karaktäriseras Emerging Church av följande drag:
* Profetisk
* Postmodern
* Praxis-orienterad
* Post-evangelical
* Political

Läs artikeln!

Möten

Häromdagen satt jag och talade med två muslimer (men de kunde nog lika gärna varit kristna, ateister, socialister eller vad som helst) om tro. Eller rättare sagt, de talade med mig. För i ärlighetens namn var de inte det minsta intresserade av vad jag tyckte och tänkte, allt de ville var att förkunna de rätta åsikterna – sunniåsikterna – om allt möjligt. Om shiiter (våra bröder men tyvärr avgudadyrkare), om kvinnor (jämställda med männen men hala och lättlurade), om paradis och helvete och gud vet allt. Och ständigt ett rabblande av koranenord. Inga sprickor i fasaden, inga funderingar, inga blottor, inga tvivel.

Men heller inget möte.

Missionären och teologen Lesslie Newbigin in i denna fråga är spännande: När vi möter människor från andra religioner eller livsåskådningar måste det, för att ett verkligt möte ska ske, ske på botten där det finns ett utlämnande från båda parter. Saliga är de - inte som är självsäkra och har fått svar på alla ens frågor - men som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. Verkliga möten med andra människor måste därför vara så öppna att deras perspektiv och sätt att se på tillvaron blir en verklig möjlighet för oss. I dessa möten utsätter man den egna ”kristendomen” för en uppenbar risk. Ens formuleringar av tron kan förändras. Men samtidigt är man trygg: man har en förvissning om att Jesus Kristus är den som slutligen bestämmer både ens förståelse och respons till all mött erfarenhet.

Newbigin avslutar boken The Open Secret med att hävda att kyrkan måste börja ta denna sorts risker för att överhuvudtaget kunna möta andra människor. När kyrkan ser försvaret av en verbal ortodoxi (att bokstavligt hålla fast vid en ”ursprunglig” kristendom) som sin främsta uppgift och synkretism som sin största fiende gör den verklig dialog omöjlig. Också verklig mission.

Vågar vi utsätta vår tro för dessa verkliga möten?

Free at last

För ett par dagar sedan var det Martin Luther King’s minnesdag och på Jim Wallis blogg blev jag påmind om det tal (“I have a dream”) King höll den där sällsamma augustidagen 1963. Den unge baptistpastorn var avslutningstalare på “March On Washington For Jobs And Freedom” och cirka 300 000 personer stod och satt runt Lincoln Memorial i Washington. Och vilket tal. Jag kan inte läsa det utan gåshud. Så idag hyllar jag King genom att dela med mig av talets avslutning: (här finns talet i sin helhet)

“And so let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire.
Let freedom ring from the mighty mountains of New York.
Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania.
Let freedom ring from the snow-capped Rockies of Colorado.
Let freedom ring from the curvaceous slopes of California.

But not only that:

Let freedom ring from Stone Mountain of Georgia.
Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee.
Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi.

From every mountainside, let freedom ring.

And when this happens, when we allow freedom ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual:

Free at last! Free at last!

Thank God Almighty, we are free at last!

Kristen homo

Med något års mellanrum återkommer den på tidningen Dagens debatt- och insändarsidor: homosexdebatten. Och jag måste erkänna att jag är rätt trött på att ständigt återkomma till denna debatt. För visst har denna fråga – hur kristen tro relaterar till homosexualitet –mer än någon annan en förmåga att ständigt ta fram det sämsta ur människor. I vanliga fall ödmjuka och kärleksfulla kristna kan plötsligt bli skrämmande fördömande och självsäkra. Och detta oberoende på vilken sida man finns i själva sakfrågan. När man lyssnar till vissa av debattörerna (typ Åke Green, typ Jonas Gardell) kan man dessutom få för sig att frågan om homosexualitet utgjorde själva navet i Guds frälsningshistoria. The key issue.

Så är det naturligtvis inte. Bibeln talar flera hundra gånger oftare om bekämpandet av fattigdom som en moralisk fråga än den talar om om homosexualitet.

Och ändå så vill jag inte förringa att frågan är viktig. Oberoende vilken åsikt man har.

Bejakar man homosexualitet som ett fullgott sätt att leva kommer vissa säga att man ifrågasätter Guds hela skapelseordning, bejakar man den inte kommer andra säga att man exkluderar människor som Gud vill inkludera.

Själv har jag gradvis kommit att ansluta mig till att försvara registrerat partnerskap och att utlevande homosexuella på ett självklart sätt ska kunna vara delaktiga i våra församlingar och kyrkor. Jag har svårt att tro att den inklusivism som Jesus utövade, där han inkluderade prostituerade, banditer, skattefifflare och till och med självgoda fariséer, att den inte skulle inkludera homosexuella.

Dessutom tror jag att vi måste vara försiktiga när vi argumenterar för en fix och färdig skapelseordning att falla tillbaka på. Om vi ska vara trogna evangeliet måste det läsas, formuleras och inkarneras in i varje ny tid. Vilket oundvikligen kommer innebära att man i vissa frågor kommer fram till slutsatser som markant bryter med traditionen. Så som tidigare t.ex. skett i frågor om slaveri och kvinnans underordning.

(Ett tredje argument, kanske inte fullt hållbart, är att jag tror att homosexualitet kommer att vara en icke-fråga för majoriteten av världens kristna om sisådär 30, 60 eller 100 år. Varför inte leva ut framtiden som om den redan var här?)

Linköpingsbiskopen Martin Lind skrev nyligen en debattartikel om homosexualitet i tidningen Dagen som jag kan rekommendera. Den sammanfattar till stor del den syn på dessa frågor som jag har idag.

Problem med islam?

För någon månad sedan blev jag tipsad om boken ”The Trouble with Islam Today” skriven av kanadensiskan och muslimen Ishad Manji. Jag vågade dock inte beställa boken till min adress i Mellanöstern eftersom tullverket här öppnar de flesta paket som skickas hit och jag inte ville riskera mitt uppehållstillstånd.

Men så idag hittade jag tack vare Joshs blogg Ishads Manjis hemsida. Och hon verkar vara minst sagt en udda fågel: muslim, liberal, reformist, feminist och lesbisk.

Manji skriver bla följande:

"I appreciate that every faith has its share of literalists. Christians have their fundamentalists. Jews have the ultra-Orthodox. For God's sake, even Buddhists have absolutists. But what this book (“The Trouble with Islam Today”) hammers home is that only in Islam is literalism mainstream.Which means that when abuse happens under the banner of Islam, most Muslims have no clue how to dissent, debate, revise or reform."

Manjis passion är att reformera islam, och hon gör upp med många av de missförhållanden som hon menar spelar en stor roll i delar av dagens islam: den fientliga inställningar till judar, behandlingen av kvinnor och den usla politik som förs i många sk muslimska länder.

Manjis bok är översatt till mängder av språk, bla till finska, danska, norska och tyska. Men svenska? Nej. 14 förlag blev erbjudna den men inget tackade ja. Slump? Kanske. Men kanske ett tecken på att vi i Sverige har ett ganska enögt intellektuellt klimat som inte klarar av att hantera åsiktsskillnader. Åtminstone inte när det gäller ett ämne som islam.

Hursomhelst, jag ser i framtiden fram emot att läsa boken.

Marknadsekonomins misslyckande

Marknadsekonomin må ofta vara ett bra instrument för att skapa materiell välfärd, men när det gäller viktiga globala överlevndsfrågor står den sig tyvärr oftast platt. I denna artikel, skriven av min favvokristdemokrat Anders Wikman och min favvobroderskapare Stefan Edman blir vi återigen påminda om vikten att reformera vår ekonomiska modell.

Ytterst sett kanske det handlar om att vi behöver rösta fram modiga politiker som tvingar oss att göra det vi innerst inne vill (skapa förutsättningar för en hållbar utvekling) men som vi som enskilda aldrig kommer att göra så länge vi är styrda av marknadsekonomins kortsiktiga egenintresse.

Och på sikt tror jag att all sorts miljöförstöring måste vägas in i det pris vi betalar för våra prylar och tjänster. Oavsett det gäller flygresor, elektricitet, spanska apelsiner eller sophämtning. Och politikernas kanske viktigaste uppgift de kommande åren är att konstruera och implementera system som gör detta möjligt.

Vad vi förstås också är i desperat behov av är en global demokrati som kan ta detta helhetsgrepp kring vår planets utveckling. I brist på denna organisation får vi hoppas att EU, FN, USA, Kina, Indien, osv vågar visa mod och ledarskap.

Mail från Per

Jag fick ett mail från min kompis Per som kändes angeläget att offentligt publicera:

"Kära vänner
I Norge (som för övrigt är ett bra land fyllt av bra människor) har meteorologerna den dåliga vanan att namnge stormar, som om de skulle förtjäna det. Nu har man dessutom börjat könskvotera namnen - 50/50, vilket i och för sig är positivt. Kan vi kanske lättare "ta till oss" stormen och bearbeta den om den får ett namn? När man ger den ett namn så blir den en person och får följaktligen en vilja med möjlighet till avsiktliga handlingar. Skulle detta underlätta för oss människor i vår bearbetning? När man nu dessutom valde att ge den namnet "Per" så måste jag bara reagera! Jag tar avstånd från stormens
alla "handlingar" samt alla konsekvenser av dess framfart. Jag vill inte veta av någon skuldbeläggning för eventuella skador på er egendom eller förlorade intäkter. Om det är någon som har tjänat pengar på stormen (jag tänker på t ex elmontörers ökade omsättning eller delägare i vindkraftverk) så kan jag tänka mig att dela 50/50. Om det är någon som har lyckats missa att det har varit storm så kan vederbörande bortse från detta mail.

Länge leve de svenska "smakfulla-som-kan-avhålla-sig-från-namngivande- av-stormar"-meteorologerna

//Per

P.S. Om man inte kan låta bli att namnge stormarna tycker jag att man skall använda mer abstrakta namn, t ex "en inblick i en myggas tarmsystem" eller "balrogen och den svarta väderkvarnen" D.S"

Orörlig arbetsmarknad

I det post-industriella samhälle vi lever är en viktig framgångsfaktor att människor får arbeta inom områden där de trivs och på så sätt kan utnyttja sina begåvningar. Om nyckeln till framgång för femtio år sedan var att folk kom i tid till sina jobb i fabriken och gjorde det som man blev ålagd att göra så är den snarare idag att människor i sina jobb får utnyttja sina gåvor, ta till vara på sin kreativitet och omsätta sina drömmar till verklighet.

Hur kan man då skapa en sådan rörlig och flexibel arbetsmarknad att människor kan pröva sig fram för att hitta jobb de trivs med? I Danmark finns en spännande modell – flexicurity – som tillämpats under flera år med goda resultat. Arbetslösheten, inte minst bland unga, är markant mycket lägre i Danmark än i Sverige. Denna modell innehåller bland annat följande två viktiga grundstenar:

1. Det är enkelt för arbetsgivare att avskeda personal. Människor som inte gör ett bra jobb – för att man inte trivs på jobbet, för att man inte är rätt man på rätt plats osv – kan sägas upp utan långdragna fackliga processer. Att anställningstryggheten är relativt svag betyder också att företagen är mer villiga att anställa eftersom de inte behöver ta några långsiktiga risker vid nyanställningar. Och som anställd leder ofta den låga anställningstryggheten till att man så småningom hittar ett jobb där man verkligen trivs och gör ett bra jobb. Det har paradoxalt nog dessutom visat sig i en undersökning utförd av Center for European Policy Studies att danska arbetstagare visat sig vara mest trygga i Europa med sin arbetssituation.

(Hörde en sann historia om en lärare i göteborgstrakten som jobbat i över trettio år som lärare. Ingenting fungerade, varje år nya problem, elever och föräldrar som klagade osv, men hans chefer vågade inte ta i frågan. Som sextioåring blev läraren placerad på vaktmästeriet och gjorde ett helt lysande jobb de sista åren av sitt liv.)

2. Man har i Danmark dessutom skapat ett mycket generöst trygghetssystem som gör att människor inte är rädda för att förlora sina jobb eller att söka sig till andra jobb.

Och vad gör den svenska regeringen? Precis tvärtom. De behåller de hårda arbetsrättslagarna vilket gör det näst intill omöjligt för arbetsgivare att bli av med anställda och de inskränker a-kassan på alla möjliga sätt vilket gör att människor är livrädda för att hamna i arbetslöshet. Snacka om att skapa förutsättningar för en orörlig arbetsmarknad.

(Och som grädde på moset har vi fått en utbildningsminister vars sitt-still-i-bänken-och-håll-tyst-pedagogik skulle passat det svenska samhället utmärkt för femtio år sedan. Men idag? Knappast.)

Religionstest

Fick tips på ett rätt kul religionstest där man genom att svara på ett antal frågor får reda på vilken religiös inriktning man står närmast. Nederst på min lista hamnade ateism och scientologi och överst ... ja, det avslöjar jag om ni avslöjar era resultat.

Här är länken Belief System Selector

ps. De första frågorna är lite knixiga, men håll ut, de blir allt enklare mot slutet. ds.

No victory is near

Jag glädjer mig över att många amerikaner äntligen tycks vakna inför den stora tragedi som Irak-kriget har kommit att bli. Amerikanska soldater har inte lyckats eliminera våldet i Irak, snarare har det bara eskalerat. Förra månaden, december, var den blodigaste månaden för irakiska civila på 20 månader, 2180 personer fick sätta livet till. Och den dystra sanningen att våld alltid föder mera våld är tyvärr sann även i detta krig.

Och nu vill Bush rekrytera 30 000 nya soldater till Irak för ett “kortare uppdrag”.

Kortare uppdrag. Tror vi på det?

Enligt Robart Parham i ethicsdaily.com måste amerikanska präster och pastorer inse sin viktiga roll i detta krig och börja tala profetiskt till president Bush att mera våld aldrig är en framkomlig väg:

If all politics really are local, then local churches are the linchpins to politics. If churches are the linchpins, then church pulpits are the center point to the politics of war. If church pulpits are the center point to the politics of war, then the church pastors are the core to a new direction in Iraq.

Parham avslutar:
Make no mistake. The American public opposes the war for pragmatic reasons. It isn't working. The reasons given for it were false. The promised progress was a lie. No victory is near.

Nyckeln till framgång: trummor

Vad kännetecknar en växande församling? Enligt enny studie i USA av Hartford Institute for Religion Research följande:

1. Kyrkan är multietnisk
2. Minst 60% av gudstjänstdeltagarna är män
3. Ledarna beskriver gudstjänsten som "något lite" till "inte alls" högtidlig
4. Trummor och percussion används alltid i lovsången

Hymner och fotboll

För några år sedan gick jag omkring på Imperial War Museum i London, muséet som trots sitt namn är ett måste för varje londonbesökare. Det som berörde mig mest var dock inte allt det storslagna som finns på muséet, vapenslag, krigsstrategier, utan snarare ett litet handskrivet brev, skrivet av en ung engelsk soldat till sin mor mitt under brinnande krig julen 1914. Soldaten berättade i brevet om den sällsamma julafton han just upplevt. På julaftonskvällen hade man plötsligt börjat sjunga julsånger för varandra på båda sidor om stridslinjen. Och så i ett enda nu lämnade soldaterna sina skyttegravar och gick ut i ingemansland. Tyskar, britter och fransmän firade jul tillsammans, bytte julklappar, höll en liten minnesceremoni för alla stupade i kriget. Kvällen avslutades förstås med en rejäl fotbollsmatch. Dagen därpå var man återigen stridande parter och försökte ta kål på varandra. Och det meningslösa kriget varade i ytterligare tre år.

En berättelse om krigets absurditet men också om att försoning är möjlig. Och visst är det ingen slump att denna sällsamma kväll började med musik och slutade med lek? Jim Wallis utgår från denna berättelse i sin årliga julhälsning. Jag skickar vidare den till er. Ta emot den som en nyårshälsning.