Mera motkultur

Jag kan inte riktigt ännu släppa tankarna på frågan om kyrkan som motkultur.

Vi hoppar tillbaka några snäpp:

När Gud kallade Mose var inte hans uppdrag att försöka förbättra det förtryckande samhället. Nej, Mose förnekar och avväpnar hela det egyptiska projektet. Och fram växer, inte ny religion, en ny religiös idé eller en vision om frihet men framväxandet av en ny social gemenskap i historien. En gemenskap med en historisk kropp, med lagar, styre, ordning, etiska normer och sanktioner. Deltagarna i Exodus fann sig själva plötsligt involverade i en intentionell formation av en ny social gemenskap som skulle matcha visionen om Guds frihet. (Approachen i denna tolkning av Exodus är hämtad ur Brueggemanns ”The Prophetic Imagniation”)

Har vi någonting att lära av Mose? Har vi en vision om en ny samhällstyp mer i linje med Guds frihet och Guds barmhärtighet? Eller nöjer vi oss med att förbättra det samhälle vi lever i? Och vad är vi kallade till?

Jag läste någonstans att teologen och missiologen Lesslie Newbigin imponerades av islam som religion just därför att den ständigt lever med en samhällelig vision. Islam vill inte bara att människorna ska “ha det rätt med Gud”. Istället vill man förändra hela samhället. I länder som Saudi-Arabien och Jemen spelar religionen en oerhört stor samhällelig roll: islam påverkar lagar, ekonomi, socialt liv, människors praktiska liv (regelbundna böner, fasta, kost, regler för familjebildning, sexualitet, klädsel). Till och med språket är islam. Det går inte en minut utan att en muslim har tackat Gud i någon form.

Å ena sidan skrämmande. Å andra sidan lockande.

Jim Wallis, ledaren för den radikala rörelsen Sojourners i USA, slåss för en annan hållning, den att hålla isär kyrkan och staten. Så här skriver han nyligen i sin blogg:

What we have grown to call the separation of church and state is good for both the government and religion — that citizenship should have no religious tests and faith can’t or shouldn’t be implemented by the state. The path of Jesus, for example, could never be followed by the state and the prophetic integrity and power of religion to hold governments accountable to higher values and better behavior specifically depends on the faith community’s political independence.

Med andra ord, staten ska inte tvinga någon till religion och medborgarskap ska aldrig vara religiöst betingat. Kyrkans roll är därför inte, enligt Wallis i hans senaste bok ”God’s Politics” att ersätta samhällets institutioner med egna och bättre eller att rösta in så många kristna som möjligt i de demokratiska församlingarna. Snarare är kyrkans roll denna: att vända samhällets vindar. Det är detta som verkligen kan göra skillnad. Fråga Martin Luther King och Mahatma Gandhi. De ägde ingen formell makt att utöva ledarskap, ändå lyckades de förändra miljontals människors språk, åsikter och idéer.

Change the wind, transform the debate, recast the discussion, alter the context in which political decisions are being made, and you will change the outcomes. Move the conversation around a crucial issue to a whole new place, and you will open up possibilities for change never dreamed of before. And you will be surprised at how fast the politicans adjust to the change in the wind.

Ja, och här är alltså min brottningskamp: åt vilket håll går vi? Kan en kristen politik verka inom det rådande systemet eller har vi en vision och ett hopp om ett helt annat system?

Vad är egentligen Emergent Church?

Vad är egentligen emergentrörelsen? Eller emergentsamtalet som många hellre skulle vilja beskriva det som. Den bästa presentationen på svenska som jag har läst av fenomenet Emergent Church (EC) är Lars Johanssons artikel i ”Nod” för något tag sedan. Lars refererar i artikeln bla till Eddie Gibbs och Ryan Bolger vid Fuller Theological Seminary i USA som studerat vad begreppet Emergent Church betyder för femtio ledare i olika församlingar i USA och England. I boken Emerging Churches sammanfattas nio gemensamma drag i dessa gemenskaper. De första tre beskrivs som en slags grundläggande ”kärnpraktiker”. Här är en förkortad version av Johanssons genomgång:

1. Fokus på Jesus, Guds rike och mission
Enligt EC har den moderna kyrkan ofta fokuserat mindre på Jesu liv än på hans död och uppståndelse i syfte att individer skall få en personlig frälsningsupplevelse och till slut kommat till himlen. För egen del vill man utgå från Jesu liv som exempel och förebild och vara hans händer, fötter, hjärta och röst i den här världen. I denna Jesusrörelse är himlen aldrig långt borta, Guds rike har redan brutit in och är en närvarande verklighet som förändrar allt. Att vara lärjunge handlar inte främst om att ”tro” på Jesus utan snarare att bli del delaktig i Guds mission för den här världen.

2. Förvandlingen av det sekulära rummet
Man vill heliggöra det sekulära rummet, sakralisera världen. Man lämnar den moderna kulturens indelande i offentligt och privat, profant och heligt, naturligt och övernaturligt, kropp och själ/ande. Kroppen och skapelsen inkluderas i en helhetssyn som söker gestalta evangeliet i alla sektorer av samhället. Kristna måste tala inifrån den givna kulturen, inte utifrån.

3. Liv i gemenskap
Kyrkan är ett sätt att leva, en gemenskap, en rörelse, en rytm. Man vill skapa små täta gemenskaper där människor delar hela livet med varandra och har djupa relationer. Gemenskaperna ska vara öppna gemenskaper för alla för att på så sätt uttrycka Guds utåtriktade mission i världen.

4. Lyssna med öppenhet – välkomna främllingar
Man vill vara en motkultur som välkomnar främlingar, som likt Jesus visar på gästfrihet och som inkluderar och lyssnar till alla människor, även de från andra religioner, kulturer och traditioner.

5. Tjäna med generositet – utan baktankar
Genom socialt tjänande villl man förkroppsliga evangeliet, i handling bli ”det glada budskapet” innan man berättar ”det glada budskapet”. Tjänandet bör ske utan baktankar, man betraktar inte människor som objekt för evangelisation eller sociala hjälpinsatser utan snarare som ett uttryck för Guds kärlek.

6. Delta som producenter – inte konsumenter
Det är viktigt att människor blir delaktiga i kyrkans liv, både när det gäller t.ex. beslutsfattande och gudstjänstgenomförande.

7. Kreativiteten – skapa som Guds skapelser
Genom att uppmuntra den skapande förmåga som alla har i sig som Guds skapelser vill man återkoppla människan till Skaparen. När man skapar kan man bli känslig för Guds röst och berörda i anden så att ens liv för en ny inriktning.

8. Ledarskap – tjänande i gemenskap
Man förespråkar ett tjänande ledarskap som stimulerar människors gåvor och länkar dem samman. Målet är att nå en samsyn som i sig är ett profetiskt tecken på Guds rikes närvaro i en värld av hård konkurrens.

9. Spiritualitet – blandning av gammalt och nytt
Spiritualitet är ett sätt att leva, en bön som levs ut. Man återkopplar till mönster från många kyrkliga traditioner, såväl gamla som nya. Liturgier, böner, rökelse, ljus, ikoner kombineras med nutida musik, bilder, filmer och berättelser.

Mera motkultur

Kyrkan som motkultur, fortsätt gärna att delta i diskussionen på re-tro.se. Här är Josefs försvar för anabaptismen och här är mitt senaste bidrag om två alternativa kyrkomodeller.

Våld

Hur förklarar man allt våld som förekommer i Gamla testamentet? För säga vad man vill om GT, men särskilt fridsamt är det inte alla gånger … Ibland kanske man kan förstå det våld som används (utan att man för den skull behöver acceptera det), men andra gånger känns det helt och hållet meningslöst. Och det går ju an när det står att Israel dödar 10 000 filistéer, men när det dessutom ofta står att det är Gud som befaller, då undrar man ibland vilken Gud man har att göra med.

I Brian McLarens bok ”En generös radikalitet” som precis kommit på svenska handlar ett par sidor om just denna problematik.

McLarens poäng är att de grymma passagerna i GT kan förklaras med att Gud handlar med konkreta människor i en konkret historia. När judarna t.ex. intog Kanaan 1400 f Kr befallde Gud ”i den kontexten att göra, inte det som var det ideala eller etiskt önskvärda för alla tider, utan vad som var nödvändigt för att överleva i den världen i det skedet”. Och eftersom den tid judarna levde i var en oerhört krigisk tid där blodiga strider och etnisk rensning var vardagsmat fanns det inga andra medel för dem att använda i denna tid. Man fick slåss för att överleva.”

Med andra ord, Gud fick använda de medel som stod till buds – även om han egentligen inte uppskattar dessa medel – allt för att bevara Israel.

På samma sätt, menar McLaren, kanske människor om tusen år, då den globala uppvärmningen har förstört stora delar av planeten jordens ekosystem, kommer att fråga:

”Hur kan Gud någonsin ha välsignat folk som körde bil, som värmde upp sina bostäder med energi som utvunnits ur fossila bränslen eller kärnkraft, som genom att betala skatt bekostade utvecklingen av förfärliga vapen? Var inte Guds välsignelse av dem ett tecken på godkännande av deras destruktiva livsstil?” Vi skulle protestera: Men vi visste inte! Vi visste inte hur mycket skada vi åsamkade. Vi försökte bara överleva. Det var så folk levde på vår tid. Och kanske skulle också Gud protestera: ”Jag godkände inte allt de gjorde, men jag älskade dem, och ville att de skulle överleva så att ni skulle kunna överleva nu, tusen år senare.”

Jag tycker att McLaren har viktiga poänger. Gud kan använda människor i varje tid oavsett vilka destruktiva handlingar de utför, han har ju inga andra än vanliga människor att arbeta med på denna jord. Men att det är Gud själv som skulle initiera etnisk resning, eller Gud själv som befaller sitt folk att inte lämna några kvinnor och barn levande när de skövlar de omgivande ländernas byar, där blir det för mycket för mig. Där förstår jag inte. Och jag hoppas innerligt att dessa texter i högre grad avspeglar Israels behov av att gudomligt legitimera sina krig än vad de avspeglar Guds behov av lidande och död. Men man vet aldrig, med Gud kan man aldrig vara riktigt säker …

I en fotnot skriver McLaren en liten småfestlig kommentar som får avsluta: ”Om jag inte var kristen skulle den första frågan jag skulle vilja ställa till en kristen granne vara den här: ”Har du fortfarande kvar kortet ’etnisk rensning’ i bakfickan?” Jag skulle inte känna mig säker i hans kvarter förrän jag fått svaret …”

Kyrkan som motkultur

(Följande blogg ligger också ute på www.re-tro.se. Hoppa in och diskutera antingen här eller där. Och Josef som skickade ett inlägg redan innan bloggen var skriven kanske blir den första som tvingas ta bladet från munnen ...)

Författaren och retreatledaren Magnus Malm talar i P1:s Människor och tro den 1/12 om kyrkan som motkultur. Han anser att det nya talet om kyrkan som definieras av dess centrum och inte av dess gränser av de första kristna skulle ansetts som kvalificerat nonsens. Det var inte för att de första kristna trodde på Jesus som de blev en utmaning för det romerska imperiet, det var därför att man sade nej till kejsaren. Kyrkan måste på nytt bli den profetiska röst som vågar ta avstånd från det destruktiva i den omgivande kulturen.

Jag är tveksam till hans onyanserade kritik av den centrumorienterade kyrkan men intervjun med honom är mycket intressant.

Kyrkan som motkultur. Det finns tveklöst något här som måste återupptäckas. Dagens kyrka har ofta blivit alltför absorberad av den omgivande kulturen vilket gör att den har tappat sin profetiska röst (behöver man ens nämna George W). Det är väldigt svårt att kritisera kejsaren när man själv är en priviligerad klass i imperiet.

Men jag har samtidigt en rad frågetecken när det gäller moståndskyrkan. Inte för att jag har någon alternativ vision utan för att jag intensivt längtar efter en profetisk kyrka. Jag tror på kyrkan som i sin gemenskap visar på ett alternativt sätt att leva detta liv. Jag vill tro att Guds rike i grunden är en utmaning för delar av denna tids världsordning. Men jag undrar hur det skall ske. Inte minst eftersom jag själv växte upp i en alternativ motkulturspingstgemenskap som inte alls var särskilt sund. All motkultur är inte nyttig. Så kom igen nu anabaptister och amish-kramare, post-sekularister och allt vad ni kallar er, jag vill tro att ni kan hjälpa mig att brottas med dessa frågor. Har ni boktips tar jag förstås också tacksamt emot dem.

1. Hur kan kyrkan som motkultur undvika att skapa en sorts halvgnostisk vi-dem-kultur där de omgivande kulturerna och människorna där alltid ses som ”profana” jämfört med kyrkan som är ”andlig”. Om det var något som Jesus på allvar bekämpade var det väl just denna sorts uppdelande.

2. Finns det en risk att kyrkan som motkultur blir alltför fokuserad kring vad man är emot så att man missar att bejaka allt det goda i skapelsen, även utanför kyrkan, som Gud har sagt sitt ja till? Typ människor, konst och natur men också så banala – men jag tror gudomligt inspirerade – ting som bloggar och i-poddar.

3. Hur behåller kyrkan som motkultur en inkarnatorisk hållning? Jag vill tro att Jesus vill födas in i varje kultur, i varje sammanhang, snarare än att han vill dra sina lärjungar bort från denna världen. När Jesus föds in i människor kommer somligt i deras kultur att bejakas, somligt att förändras, somligt att omtolkas och somligt att tas avstånd ifrån. Jämför hur Jesus förhöll sig till den judiska kulturen.

4. Hur kan motkulturskyrkan bli verklig mitt i den liberala/ rika/ globaliserade/ konsumistiska/ individualistiska/ narcissisitiska kultur där vi alla är en del. Där svart, vitt och grått lever om vartannat. Kan man vara en motkultur och samtidigt leva i denna världsordning? Eller måste man – likt Amish – flytta ut på landet, bli självförsörjande och där leva i alternativa gemenskaper? Jag vill tro att Gud har hopp för städerna, men hur skall detta gestaltas? Idag är det urbana livet så inflätat i den rådande världsordningen att det är oerhört svårt att ens föreställa sig något alternativ. Det räcker ju gå till jobbet, köpa en t-shirt på H&M eller svara i sin mobil så är man en del av ett samhälleligt system som gynnar vissa men förtrycker andra.

5. Hur ser en kristen alternativ sociologi ut? En kristen alternativ ekonomi? En kristen alternativ lagstiftning? Om den rådande världsordningen ska utmanas räcker det inte med att säga att världen bör komma till våra kyrkor på söndagarna, alternativet måste gälla hela livet. Har vi en vision för det goda samhället?

Växthuseffekten

Läste en bok för några år sedan av George Monbiot, en slags engelsk vänster-vänster-liberal med hjärtat i alternativrörelser av olika slag. Boken hette “Samtyckets tidsålder” och var en slags uppgörelse med alla de företeelser Monbiot menar hindrar vår värld från att bli rättvis och dräglig för alla människor. Han sågade, som så många andra företrädare för alternativrörelserna, IMF, Världsbanken, G8 (eller är det G7 nu igen, jag glömmer alltid …) och WTO. Men han stannade inte där. Hans kritik var lika dräpande mot marxismen, anarkismen och … FN.

Det som gjorde att boken stack ut, jämfört med så många andra tyckare inom alternativrörelserna, var att han också noga hade tänkt igenom hur världen skulle kunna bli rättvis. Han ville inte bara kritisera utan också visa en väg att gå framåt. Monbiots tes var att det behövs ett Världsparlament, ett forum där världens befolkningar representeras, för att världen ska kunna bli rättvis. Han diskuterar länge hur detta detta parlament ska kunna bildas, hur det ska kunna finansieras och hur ett sådant parlament kan skaffa sig legitimitet.

Nu är Monbiot ute med en ny bok, denna gång om växthuseffekten. Och lika konkret som han var i fråga om världsparlamentet, lika konkret är han hur vi ska få klimatet på rätt kurs igen. Vi i den rika delen av världen behöver minska våra koldioxidutsläpp med 90 procent för att någon positiv förändring ska ske. Är det verkligen möjligt? I denna recension (andra delen) kan du läsa några av de förslag han driver. Det är spännande. Jag ser fram emot att läsa boken.