Advent

Det är lite tragikomiskt hur svårt den svenska skolan har att ta sig an religiösa frågor (slöjor, skolavslutningar, religiösa friskolor etc). Det är som att man varken har språk eller verktyg för att ens kunna diskutera på ett vettigt sätt. Här hittade jag en liten söt diskussion på ett lärarforum om första advent:

thonin, 21 nov 15:18
Hjälp! Skall ha hand om morgonsamlingen på 1:sta advent tillsammans med min klass. Hur och vad har ni gjort? Brukar enligt tradition sjunga några adventssånger, läsa ur Barnens Bibel om när Jesus rider in i Jerusalem, tända första ljuset i adventsstaken och sjunga Hosianna. Vad har ni gjort? Vad/vilka sånger har ni sjungit? Vilka texter/dikter har ni läst?

opekaisa, 24 nov 08:02
I Lpo94 står det klart och tydligt att undervisningen ska inte vara konfessionell. Jag förstår ju att allt det här med Jesus och sånt är en del av julen men gör inte för stor grej av just det. Koncentrera dig kanske mer på kärleksbudskapet, fredstankar mm. Och kanske några tomtar kan också få sin plats...?

"Men gör inte för stor grej av just det ..."

Multikulturalism

Feber, Kairo, en usel internetuppkoppling och en portion lättja har lett till mitt dåliga bloggande de senaste veckorna. Men nu är jag back on track.

Fick förra måndagens Göteborgs-Posten i brevlådan idag. En enorm glädje. Den tunna måndags-GP:n brukar väl i och för sig aldrig göra någon människa glad men i just denna tidning finns en spännande två sidor lång artikel om multikulturalism – dvs. synen att olika kulturer kan och bör leva i samma samhälle vid sidan om varandra – skriven av journalisten Lars Åberg (ej att förväxla med Lasse).

Lars Åberg har rest omkring i Storbritannien – multikulturalismens högborg – och mött en allt starkare kritik av just denna multikulturalism:

Trevor Phillipos, chefen för den centrala brittiska integrationsmyndigheten säger: ”Jag menar att samhället nästan utan att vi märkt det blivit mer uppdelat efter ras och religion. Vi görs till främlingar för varandra, olika grupper lever i ökande utsträckning i skilda sociala och kulturella världar. Av respekt för människors olikheter har vi förstärkt deras isolering”.

Och kulturforskararen Munira Mirza menar att multikulturalismen har förstärkt olika minoriteters stamtillhörighet vilket minskat människors förmåga att se utanför sig själva och överskrida sina egna gränser: ”Minoriteter uppmuntras att tänka att all kritik som riktas mot dem är rasistisk. Antirasism handlar därför inte längre om jämlikhet och lika behandling utan om motsatsen – att kräva särskild behandling.”

Det är en sorglig bild som målas upp. Kulturer lever i enklaver sida vid sidan om varandra, inget finns som förenar, inga samtal förs, ingen integration sker.

Jag tror att dessa frågor är livsnödvändiga att samtala om i Sverige. Frågan är inte om vi vill ha invandrare eller ej, rasismen är antagligen mindre utbredd än den någonsin varit tidigare. Vi är ett mångkulturellt samhälle, och de flesta svenskar bejakar detta. Men frågan är: vill vi ha något kitt som förenar alla oss som bor här? Och vilken typ av kitt i så fall? Demokratiska värderingar? Det svenska språket? Evert Taube, Astrid Lindgren och Ulf Lundell? Eller vad? Finns det något vi inte kan kompromissa bort?

Och hur långt bör etniska grupper få isolera sig från resten av samhället? Är det okej att etniska grupper bosätter sig tillsammans? Är det okej att de driver egna skolor där fokus hamnar på den egna kulturens normer och värderingar? Är det okej att de i framtiden börjar tillämpa sin egen lagstiftning i t.ex. religiösa och familjerättsliga frågor?

Det finns många viktiga frågor. Otroligt svåra att svara på. Men nödvändigt att samtala om.

GT

Som ni minns från en av mina tidigare bloggar har jag som ambition att under hösten läsa Gamla testamentet. Det går bra men aningen för långsamt för att jag ska hinna i tid. Det som triggar mig att trots allt hålla ett högt tempo är att jag ofta längtar intensivt efter Nya testamentet. Och jag har sagt till mig själv att jag inte får njuta av det förrän jag tagit mig igenom det gamla.

Hur handskas man med texterna i Gamla testamentet? Detta är förstås en fråga man ständigt ställer sig när man läser berättelserna, poesin och profetiorna. På re-tro.se: Hur kan Bibelns berättelser vara auktoritativa diskuterar jag detta. Hoppa in och delta i samtalet!

Mera böcker

Böckerna börjar ta slut här i Jemen och det börjar bli dags för mig och Monika att göra en amazon.com-beställning som vi hoppas ska anlända lagom till jul. Nu vill jag ha hjälp av er (jag hoppas att ni finns därute …), ge mig tips på bra självupplevda böcker som jag kan beställa. Genre och inriktning spelar mig ingen roll. Ju tokigare och spretigare desto bättre.

Valvaka i Jemen II

Äntligen valvaka igen! Har spenderat hela dagen framför BBC World och följt det rafflande kongressvalet i USA. Och äntligen något att glädja sig åt i amerikansk politik. Demokraterna har kopplat greppet om representanthuset och förhoppningsvis också senaten. De kommer att göra livet tufft för Bush de närmaste två åren. Det behövs.

Och så träder Bush fram nu på kvällen i en presskonferens och säger: "Våra soldater ska inte komma hem utan att ha vunnit". Och det är så tragiskt. För det avslöjar vad så många krig handlar om. Prestige. Heder. Att inte våga förlora trots att man vet att man hade fel. Okej, jag antar att många amerikaner gick in i kriget på grunder som de åtminstone själva trodde på. Att få bort kärnvapen. Att stabilisera regionen. Att besegra terrorismen. Nu blev det inte så. Det fanns inga kärnvapen. Regionen är mer kaotisk än någonsin. Terrorister som tidigare inte fanns i Irak verkar ha bosatt sig där permanent. Då är det dags att säga: Vi hade fel. Vi sticker. Att sparka Rumsfeld var en bra början. Men nu måste de också våga lämna.

Och så var det för övrigt intressant att flera kristna demokrater vann över republikaner i detta val. Det visar att den politik som Jim Wallis skissar upp i God's Politics - en slags kristen vänster som inte väjer för att tala om värderingar - skulle kunna vara väldigt framgångsrik i USA. Läs en bra valanalys av Jim Wallis: Jim Wallis: Bad News for Fundamentalists

Berättelser

Bibeln består till största delen av berättelser. Det är bland annat därför den är så svår att handskas med. Hade den varit en lagbok som gav handfasta regler eller en predikosamling med klara doktriner om det gudomliga, hade allt varit enklare. Men berättelser? Hur kan berättelser tala om hur vi ska leva våra liv? Hur kan berättelser vara auktoritativa?

Teologen och den anglikanske biskopen NT Wright ger i en läsvärd artikel, How can the Bible be Authorative?, en liknelse som jag tycker är relevant:

Antag att man på en vind någonstans i England hittar manuskripet till en i modern tid aldrig tidigare uppförd Shakespearpjäs. Fyra akter återfinns, men den femte och sista är spårlöst borta. Eftersom den nyfunna pjäsen skapar ett stort publikt intresse väljer man att försöka spela upp den trots dess ofullständighet. Istället för att bryta pjäsen efter fjärde akten väljer man att försöka återskapa den sista akten genom att ge de första fyra akterna till erfarna, professionella och innovativa shakespeareskådespelare och låta dem improvisera fram den femte akten så som de själva tror att den skulle kunna ha sett ut.

Hur skulle resultatet bli? De fyra första akterna skulle tveklöst ha auktoritet. Men inte i bemärkelsen att de innehåller kommandon som skådespelarna gång på gång skall upprepa. Snarare auktoritativa i bemärkelsen att de utgör ett oavslutat drama som innehåller sin egen rörelse, sin egen handling och som kräver att man avslutar det på ett trovärdigt sätt. Denna avslutning skapas genom att skådespelarna går in i dramat, förstår hur dramats trådar är sammanvävda och slutligen gör denna förståelse till handling genom att agera både nyskapande och i kontinuitet med traditionen.

Kanske är det likadant med Bibeln. Vi känner till de fyra första akterna i det stora dramat om hur Gud vill återskapa den här världen: Skapelsen, Fallet, Israel och Jesus. I Bibeln finns mängder av berättelser i dessa fyra akter. Vi har dessutom fått vissa hintar om hur hela dramat ska sluta: t.ex. Romarbrevet 8, 1 Korintierbrevet 15 och delar av Uppenbarelsboken. Nu gäller det att vi studerar de tidigare akterna så noga som möjligt så att vi genom att improvisera kan vara trogna denna stora berättelse.

Det finns svårigheter. Vi kan i likhet med skådespelarna inte bara kopiera handlandet i någon akt eftersom handlingen ju måste gå framåt. Vi måste också förstå att de olika akterna bygger på varandra. De tre första akterna måste därför läsas i ljuset av den fjärde. Dessutom måste vi inse att det aldrig går att göra en sista akt som gäller för alla tider. Akt fem måste gestaltas om och om igen av kristna i olika generationer och kulturer.

Det här är våra liv. I ett oavslutat drama.

Tjuvlyssnat

Visst är det lite svennigt att tipsa om en blogg, Tjuvlyssnat, som redan har 120.000 unika besökare varje vecka och som ni säkert redan dagligen läser, men jag tillåter mig själv att göra det ändå. Här är några smakprov som åtminstone jag skrattar högt åt:

Avlyssnat på röda linjen mot Fruängen
(En kulturell ghettokille och en modern dans-kille sitter och diskuterar sina nuvarande projekt.)
Ghettokille: Vi håller på att förbereda djungelboken. Men det är lite annorlunda. Aporna är brats.
Danskillen: Haha.
Ghettokillen: Baloo är Rocky-typen. Han är en fighter.
Danskillen:Jaha, coolt.
Ghettokille: Bagheera är en transvestit. Premiären är utsåld... Det kommer att bli riktigt bra, det är lätt att se.

Avlyssnat på ett café på Södermalm
Kille ~20: Hej, en stor Fanta och en ostmacka tack.
Servitris ~20: Okej, var det bra så? Det blir 45 kronor tack.
Killen: Jag skulle vilja ha en puss också.
Tjejen: En puss?!
Killen: Helst på munnen. Men kinden går också bra.
Tjejen: Men, varför då?
Killen: För att du är söt!
Tjejen: Hahaha. Okej då. (Pussar killen snabbt på kinden.)
Killen: Hur mycket blev det för mackan sa du?
Tjejen: Hmm. Jag kan nog dra det på min lön.
Förbipasserande kvinna ~45 (muttrandes): Det ångrar du nog när resultatet på HIV-testet kommer.

Eller detta samtal, avlyssnat vid Chapmans torg i Göteborg:
(Två tjejer ~23 står och väntar på spårvagnen och kikar in i ett skyltfönster.)
Tjej 1: Aha så de ska öppna en ny butik där?
Tjej 2: Jaha...
Tjej 1- Men de står att de ska öppna på måndag, och det är ju fredag nu... varför står hon och packar upp varorna nu? Har hon inget liv? Hon är säkert singel, sånt ser man ju...
Tjej 2: Lätt! Men konstigt, hon ser ju ändå bra ut! Om jag är singel när jag är 35, så skulle jag fan ta vem som helst!
Tjej 1: Jag med!
Tjej 2: Fast jag vill inte ha fula barn!
Tjej 1: Nää, inte ja heller...

Ut ur Irak

Irak-kriget har – som så många andra krig – en förmåga att i medias bevakning framstå som någonting statiskt och overkligt: ”43 irakiska civila miste livet i en bombattack vid en marknadsplats i Bagdad”, ”Två amerikanska soldater sköts till döds av irakiska motståndsmän”.

Korta meningar. Siffror. Nästan varje dag. Man orkar inte riktigt bry sig längre.

Jag måste erkänna att jag under senaste tiden ganska oreflekterat haft åsikten att visst, kriget inleddes på helt orättfärdiga grunder, men nu när det ändå blev som det blev som det blev vore det kanske värre, ur den irakiska civilbefolkningens perspektiv, om britterna och amerikanerna plötsligt skulle dra sig hemåt.

En skrämmande men lysande artikel i Vanity Fair om ett amerikanskt marinkårsförband fick mig att tänka till och tänka om. Det är svårt att se hur amerikanska soldater, som utomjordingar i ett samhälle de inte kan förstå och än mindre har respekt för, kan göra det irakiska samhället ett enda dugg mer fredligt eller säkert.

Ibland tror jag att vi oftare behöver påminna oss mer om krigets verkligheter. Att medias siffror alltid representerar människor som du och jag. Med drömmar om framtiden, familjer och relationer. Kanske behöver vi lite mer av kvällstidnings- och al-jazeerajournalistik när den är som bäst. Reportage där vi möter både offer och förövare. Journalistik som kan skapa förståelse och krypa innanför skinnet på oss som redan hört och sett allt. Bilder. Människor. Ljud. Känslor. Vi måste förstå.