Nytolkning

Att Jesus, om han kom till vår jord idag, hade varit en besvärlig och bråkig person som kyrkor och kristna hade haft svårt att förhålla sig till och än mindre tämja (hade han fått predika i våra talarstolar?), råder råder det väl ingen som helst tvekan om. Här är en nytolkning av Johannesevangeliets fjärde kapitel där man leker med denna tanke: Jesus meets a gay man (Tack för tipset Pål!)

Början och slutet

Det är intressant hur själva Bibeln börjar och slutar.

De två första kapitlen i Bibeln utspelar sig i en trädgård. Gud har just skapat världen och människorna promenerar omkring och njuter av varandra, av nakenhet, god frukt och detta ofattbara: att få leva i harmoni med sig själva, med Gud, med naturen och med varandra.

Bibelns sista två kapitel utspelar sig i en stad. Gud har återlöst, upprättat, sin skapelse från dödens och syndens tyranni och låtit den heliga staden komma ner från himlen. Här torkar Gud människornas tårar, här får de njuta av livets träd och hur Guds närvaro lyser som själva solen. Och staden är vacker: ”Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit”.

Trädgården och staden.

Evangelium handlar inte om att Gud i sin ånger över att det gick som det gick med världen vill dra oss tillbaka till något slags oskuldsfullt paradisiskt tillstånd. Vi ska inte bli goda vildar igen. Guds handlande rör sig alltid framåt. Vi är på väg. Mot staden. Den heliga. (Och förhoppningsvis med kläderna på.)

Oförutsägbarhet

Jag har alltid haft en förkärlek för oförutsägbara människor. Människor som vågar gå mot strömmen, människor som vågar uppskatta det som deras sammanhang egentligen inte uppskattar att de uppskattar.

Att Göran Greider, ärkesocialisten, mötte Jesus i hallen. Och att han inte höll tyst om det.

Att Sten-Gunnar Hedin, ordföranden för pingströrelsen, är socialdemokrat.

Att Ulf Ekman reser runt på massa katolska konferenser.

Att Michael Wiehe nyligen höll ett hyllningstal till Carl Bildt.

Att Helle Klein, chefredaktör på Aftonbladet och socialdemokrat, tar en paus från sitt toppjobb för att läsa till präst.

Och nu senast, att Johan Norberg, nyliberalen, på sin blogg håller ett litet, men ändå, hyllningstal till Miljöpartiets avgående riksdagsman Gustav Fridolin.

Det är sånt som förgyller min dag.

Korruption

Statsvetaren Bo Rothstein visade för några år sedan hur katastrofalt det är när u-länders politiska eliter är korrumperade. Om inte de ansvariga för ett samhälle kan hålla sig innanför lagens råmärken, kan de då förvänta sig att dess medborgare ska göra det? Och om de styrande eliterna är korrupta och ständigt förskingrar pengar, kan de då förvänta sig att medborgarna kommer att vilja ge en enda krona av sina tillgångar i skatt?

Korruption i toppen gör att hela samhället ruttnar.

Tyvärr gäller detta även i ett i-land som Sverige. Detta har blivit en plågsam lärdom för Reinfeld den senaste veckan.

Och läs gärna EFK-ordföranden Stefan Swärds debattartikel i gårdagens Svd.

Förutsägbar

Jag vet att jag är förutsägbar, men jag skiter i det, jag befinner ju mig så långt ifrån någon av er att jag slipper se er i ögonen och möta era hånfulla blickar. Men så här är det: lyssna på Jesus Wants to Save Christians from Having all Answers. Denna predikan är ett lysande vittnesbörd över min egen resa de senaste åren. Vill ni lära känna mig bättre är det bara att ladda ner och lyssna …

Hellre rik och frisk än fattig och sjuk

Igår sade Göran Hägglund
att han ”absolut” anser att offentliga sjukhus även ska ta emot privatförsäkrade patienter.

Jag kan inte förstå att man som ledare för ett parti som säger sig företräda ”kristen etik” ser det som en självklarhet att de som har råd med privat sjukvårdsförsäkring ska få kunna gå före de vanliga köerna till den offentliga sjukvården.

För det första, det skulle urholka systemet. Om den offentliga sjukvården börjar tjäna pengar på att rika människor själva kan betala, riskerar den sjukvård som sker med offentliga finansiering att bli allt mindre prioriterad. Vilket kan leda till att man i framtiden måste försäkra sig för att få tillgång till bra vård. Och då är frågan, vilka har råd med detta? Och vilka har inte råd?

För det andra, är det någonstans i ett samhälle man önskar att pengar inte skulle spela någon roll är det väl just inom sjukvården. För varför ska en rik person ha bättre tillgång till vård än en fattig? Varför ska den som ha mycket pengar ha en bättre hälsa än den som har ont om pengar? Hur ”kristen” är en sådan politik?

Jag har inget problem med privata sjukhus. Tvärtom tror jag att de många gånger ineffektiva offentliga sjukhusen skulle behöva lite konkurrens från privata sjukhus med patienten/kunden i centrum. (Jag retar mig ständigt på att den svenska sjukvården fortfarande verkar styras av små handskrivna papperslappar med telefonnummer på, kolla efter i receptionen nästa gång du har vägarna förbi ett sjukhus så förstår du vad jag menar).

Men det mest rättvisa vore om finansieringen till all offentlig sjukvård – både den som sker i offentlig och privat regi – sker via offentligt insamlade skattemedel och inte via privata sjukförsäkringar. Möjligheten att vara frisk ska inte vara begränsad till de personer som själva kan betala för det.

Jeremia

Har de senaste dagarna läst profeten Jeremia i Gamla testamentet. En bitvis jobbig bok att läsa, titta bara på några kapitelrubriker så ser du vad jag menar: ”Herrens dom över folkens synder”, ”Avfall och dom”, ”Profetens klagan över folkets ondska”, ”Det brutna förbundet, ”De krossade vinkrusen”, ”Dom över kung och folk”, ”Dom över Egypten”, ”Dom över filisteerna”, ”Dom över Ammon”, osv osv.

I första hälften av boken känns det som om Yahwehs vrede är i fokus. Yahweh är arg, rejält arg, för att hans folk inte har lytt hans befallningar, och framförallt för att de har gett sig i lag med andra gudar.

“Din frustande otukt!
Ditt skamlösa horande!
På kullarna och på fälten
har jag sett dina vidrigheter.
Ve dig, Jerusalem!
Skall du aldrig någonsin bli ren?” (Jer 13:27)

Yahwehs budskap är omisskännligt och klart: På grund av hans folks synder kommer de att straffas och bli fördrivna från sitt land. Yahweh kommer att använda babylonierna som ett redskap för att utverka detta straff. Och mer än så. Herren själv skall deltaga i striden mot sitt eget folk:

“Och jag skall själv strida mot er med lyftad hand och stark arm, i vrede, ursinne och vilt raseri. Jag skall dräpa dem som bor i denna stad, både människor och djur …” (Jer 21:5-6)

Jeremia måste ha varit en oerhört hatad person. Föreställ er att en person i USA framträdde i alla möjliga och omöjliga sammanhang med budskapet: ”Så säger Herren: Till följd av era synder, pga att ni har horat med andra gudar, har jag nu beslutat att ni kommer att falla till offer för de radikala islamisterna. Jag kommer att strida tillsammans med dem och döda er. Det enda sättet för er att överleva är att avsluta ert krig mot ”terrorismen” och överlämna er själva i deras händer.” Hur populär skulle en sådan person bli? Vilka kyrkor hade upplåtit sin talarstol åt en sådan idiot?

Jeremias har ofta kallats ”tårarnas profet”. Med all rätt. Hans kall tycks nästan enbart ha handlat om att gå runt och uttala Herrens domar över människor. Mot sin vilja tycks det. Och hans förkunnelse ledde till att han blev föröljd, hotad till livet och på alla sätt föraktad. Hur kul kan det ha varit? Ibland kan man verkligen höra denna förtvivlade människan Jeremia:

”Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,
aldrig mer skall jag tala i hans namn”.
då blir det i mitt bröst som brann där en eld,
instängd i mitt innersta.
Jag försöker stå emot
men förmår det inte.” (Jer 20:9)

Man kan fråga sig om det finns några Jeremia idag? Profeter som vill peka på missförhållande i vårt samhälle, i våra kyrkor och i våra liv men som vi försöker tysta, som vi föraktar, som vi betraktar som galningar och kastar i fängelse? Och hur hanskas vi med Jeremiorna om det skulle dyka upp någon?

Den exil som Jeremia profeterat om blir så småningom ett faktum. Jerusalem faller och många judar blev bortförda till Babylon. Och med ens förändras också innehållet i Jeremias profetior. Den kompakta domsförkunnelsen verkar ha nått vägs ände. Yahweh utlovar sitt folk ett nytt förbund, att sår ska helas och att folket så småningom ska befrias:

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren.” (Jer 29:11-14)

Så hur sammanfattar man Jeremia? Slutet gott, allting gott? Nja, jag måste erkänna att jag trots Yahwehs många hoppfulla löften i den senare delen av boken har svårt att veta hur jag ska handskas med de – för mig – många oprovocerade domar som fälls i boken. Yahweh framstår ibland som en blodtörstig Gud, en Gud som inte drar sig för att använda våld, ja, till och med en gud som inte sällan tycks njuta av att göra det:

”Jag skall injaga skräck i Elam
för dess motståndare och dödsfiender.
Jag skall låta olyckan drabba dem,
min flammande vrede,
säger Herren.
Jag skall låta svärdet härja bland dem,
tills jag har förintat dem.” (Jer 49:37)

Teologen Walter Brueggemann menar att det finns en ”oddness” i Gamla testamentet som bland annat gestaltar sig som en spänning mellan Guds kärlek och barmhärtighet å ena sidan och hans självfixering och överdrivna svartsjuka å den andra. Hur man kan tänka kring denna oddness får vi nog ta en annan gång.

Till dess, gå hem och läs Jeremia.

Tre glada överaskningar ...

... i den nya regeringen:

Carl Bildt - denna gigant, måtte han nu använda sitt nya ämbete till att fortsätta att kämpa för att EU och USA slutar att isolera den demokratiskt valda Hamasregeringen i Palestina.

Cecilia Malmström - hon är kompetent, brinnande och snygg. Vem vet, kanske en ny Anna Lindh på sikt?

Andreas Carlgren - i integrationsfrågor delar jag helt och hållet hans analys. Hoppas att han kan ta sig an miljöfrågorna lika väl.

mp3

Jag måste erkänna att jag alltid har haft en sjuklig böjelse för goda predikningar. Ni vet, den sortens predikningar som är genomlevda, autentiska, roliga, intelligenta och fyllda med det där som inte riktigt går att ta på, det där som gör att ens hjärta bara blir krossat, det där som jag vill tro har någonting med Gud att göra.

Jag minns hur jag brukade komma hem efter Nyhemsveckan under mina tidiga tonår med ett par tre kasetter med veckans topp-predikningar. Inte för att jag någonsin lyssnade på dem. Men ändå. På den tiden var det framförallt Sjödin d.y. och Halldorf d.y. som gällde.

Idag har mp3-filerna ersatt kasettbanden. Nu sitter jag i Jemen på söndagkvällarna med världens taskigaste uppkoppling och laddar ner lysande predikningar. Två kyrkor bevakar jag särskilt noga, dels min egen, Saronkyrkan i Göteborg – där höstsäsongen har börjat riktigt riktigt bra! – och dels Mars Hill i Grand Rapids, USA, där Rob Bell är teaching pastor.

Kommer precis in från en löptur där jag lyssnat på Rob Bell tala i ämnet ”So, anyone who wants to change the world?”, en slags inriktningspredikan att jämföra med partiledares linjetal under politiska partikongresser. Alldeles lysande. Rob Bell, som ibland jämförs med den nya generationens Billy Graham i USA, har en unik förmåga att enkelt sätta ord på den ibland akademiska diskussion som präglar Emergent Church, han är biblisk, men inte på det där ointressanta sättet som gör att man slutar att lyssna, han är personlig men inte på ett pladdrande sätt, han är uppfodrande men alltid med glimten i ögat. Kort sagt, Rob Bell är min idol.

(Vill ni ha ”So, anyone who wants to change the world?” så finns denna tyvärr inte längrepå Mars Hills hemsida. Ge mig bara en hint så skickar jag den.)

Isa al-Masih

Begreppet ”kristen” är inte lätt att handskas med. Om kristen likställs – vilket en del har fått för sig – med att man är småborgerlig, att man inte vill ge homosexuella medborgerliga rättigheter, att man är småskuren, arrogant och dömande och försöker leva bokstavligt efter Tredje moseboken, ja, då vill inte jag heller vara kristen.

I Mellanöstern är det kanske än mer problematiskt. Så här skriver John Travis, pseudonym, någonstans i Asien:

"In the Muslim context, the word “Christian” is now largely devoid of its original spiritual meaning in Acts. It now connotes Western culture, war (the Crusades), colonialism and imperialism. While some Muslims may associate Christianity with the love and selfless living of Mother Teresa and relief organizations, most tend to focus on negative aspects of present day Western culture like immodest dress, sexual promiscuity, disrespect of elders, indulgence in alcohol, Hollywood violence, narcotics and pornography. With such negative perceptions of the Church rooted in negative stereotypes of the West, it is little wonder that “joining Christianity” is often seen by Muslims as betraying one’s family and community to join the heretical camp of their enemies."

Läs gärna artikeln, den är extremt spännande och jag kommer nog att skriva mer om den de närmaste dagarna. Till sist en konstaterade: Från och med nu är jag bara kristen i hjärtat, utåt är jag lärjunge till Isa al-Masih …

David och Jonatan

Att de texter som ska användas vid samkönade välsignelseakter inom Svenska kyrkan har väckt mycket kritik är väl i sig inte så konstigt. Något som väckt särskilt mycket ont blod bland en del kristna är att de bibeltexter som är tänkta att användas vid dessa ceremonier bland annat är texterna om David och Jonatan hämtade från 1 Samuelsboken. Som om David och Jonatan skulle ha varit …

Jag kan ingen hebreiska och jag är inte expert på Gamla testamentet, men när jag läser texterna om David och Jonatan kan jag åtminstone begripa att deras relation var något utöver det vanliga.

Läs:

”Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv” 1 Sam 20:17

Saul till sin son Jonatan: ”Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son (dvs. David) och drar skam över både dig själv och din slinka till mor” 1 Sam 20:30

”När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varandra under tårar, och till slut grät David våldsamt.” 1 Sam 20:41

David efter Jonatans död: ”Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär, din kärlek mer för mig än kvinnors.” 2 Sam 1:26

Självklart kan kanske dessa texter inte bevisa en homosexuell relation mellan David och Jonatan, men de är väl ändå så pass starka att man åtminstone inte kan utesluta en sådan?