Marsianteologi

”Jord får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt och ni är främlingar och gäster hos mig” 3 Mosebok 25:23

”Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter! Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder” Ps 39:13

”Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder.” 1 Krön 29:15

Titta på texterna ovan. Vad har de gemensamt?

Vi är främlingar och gäster.

Så långt är min traditionella frikyrkliga teologi med. Hela min barndom uppfostrades jag till att tro just detta, att vi är främlingar och gäster i denna syndiga värld.

Men här är det något som krockar. Dessa bibelverser talar inte om någon syndig värld, de talar om att vi är gäster och främlingar i Herrens värld. Den här världen är Guds.

Det här blir något helt annat.

I min barndoms sammanhang talades det ju nästan enbart om världen som något mycket begränsat, tillfälligt och syndigt som vi borde försöka fly så snabbt som möjligt. Allt som var kul och roligt i världen (rock´n roll, pacifism, dans, politik, alkohol, sex) skulle man undvika, för att istället söka det eviga ljuset i himlens boningar. Mängder med sånger finns på detta tema:

Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden, nej ovan skyn det är.
Där uppe bor min Fader i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara uti min Faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem.
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem.

When the shadows of this life have gone
I'll fly away
Like a bird from these prison walls
I'll fly away
I'll fly away oh glory
I'll fly away (in the morning)
When I die hallelujah by and by
I'll fly away

Jag gillar dessa hemlandssånger. Det pirrar alltid lite i magen när man hör dem. Och visst kan de vara nödvändiga att trösta sig med om man lever under förföljelse eller precis mist någon man älskat. Men samtidigt. Det är farligt att börja leva enligt dessa sångers världsbild, att betrakta den här världen – inte som sitt hem, utan som en konstig och bisarr plats där vi är främlingar och inte hör hemma.

Någon kallade denna teologi för marsianteologi. Vi är marsianer, utomjordingar från planeten Mars på tillfälligt besök på Jorden. Vi hör inte hemma här och vårt enda mål är att så snart som möjligt få tillfälle att återvända till den planet där vi egentligen hör hemma.

Jag tror att detta sätt att se på vårt liv på jorden var främmande för Jesus. Kristet liv handlar i första hand inte om att fly denna onda värld och komma till himlen, utan att inse att Guds rike är nära och börja leva efter det. Jag tror att vi är ganska många kristna som behöver göra upp med en farlig eskapism som har mycket mer gemensamt med Platon än med Bibeln.

Jorden är vårt hem. En liten tid. I denna Guds värld får vi leva, leka, älska och dansa. Och inte ens döden kan skilja oss från Guds kärlek.

Islamkritik

Har just läst boken Islam, Postmodernism and Other Futures av Ziauddin Sardar. Författaren är en slags muslimsk Martin Luther som vill rensa islam från vad han uppfattar som de många icke-muslimska föreställningar som förekommer i dagens muslimska värld. Ganska befriade att – i en tid som denna, då varje kritisk röst mot islam orsakar en våg av upplopp och brinnande flaggor i den muslimska världen – läsa hans många gånger stenhårda uppgörelse med dagens islam. (Påvens försiktiga kritik av islam är som en mild bris jämfört med Sardars sågning av många av de uttryck som hans religion tar sig idag.) Men Sardars kritik går aldrig ut på att raljera eller fördöma. Han är ingen Salman Rashdie. Långtifrån. Han kritiserar av ett enda skäl: han vill vara trogen sin Gud och sin religion.

Här är Sardars grundläggande kritik av islam idag:

Islam måste ses som ett etiskt projekt, som ett sätt att veta, tro och göra och inte användas som ett medel för nationalistiska syften.

Han kritiserar därmed de många fundamentalister som tror sig ha gudomligt mandat att bygga religiöst rena nationalstater. Själva fenomenet nationalstat, menar Sardar, är en modern sekulär konstruktion som inte har något med islam att göra. När fundamentalister försöker bygga dessa rena och muslimska nationalstater blir dessa länder därför per automatik lika auktoritära och förtryckande som den sekulära nationalismens.

Sharia eller islamisk lag måste ses i dess historiska kontext och inte förmedlas som Gudomlig och evig skrift. Bara Koranen är gudomlig.

Sardar är därmed oerhört kritisk till de många muslimer idag som vill införa lagstiftning som är mer än tusen år gammal – och inte gudomlig – rakt in i vår tid. Som om ingenting hade hänt däremellan. När man gör detta, menar Sardar, blir konsekvensen att man nästan enbart fokuserar på bisarra straffsatser, medan man missar själva värderingarna bakom lagstiftningen. Vilket inte bara leder till en tokig form av islam, utan också till att islam spelar en allt mindre roll i människors liv. Om samhällen byggs upp grundade på medeltida lagstiftning idag kommer islam inte att ha något att säga något om det moderna samhälle som de flesta muslimer lever i. Inget om modern ekonomi, om miljöförstöring, om kommunikationssamhället, om globalisering eller om hållbar konsumtion. Och resultat blir att religionen marginaliseras till att enbart beröra människors privata sfär.

Vad som krävs, enligt Sardar, är människor som i varje ny tid har modet att tolka Koranen och Sunnah (berättelser om Muhammeds liv) rakt in i den tid som är. Bara på det sättet är man trogen islam. Muslimer måste sluta att vara passiva mottagare av sanningar som tecknades ned för hundratals år sedan och istället bli människor som utmärks av att de söker sanningen.

Man kan tycka vad man vill om islam som religion, men visst är han något på spåren här den käre Sardar, som även vi som kristna har anledning att fundera över?

Svårt att tacka Gud för alliansen

I samband med Åke Green-affären häromåret skrev EFK:s (Evangeliska frikyrkans) ordförande Stefan Svärd en debattartikel på Brännpunkt i Svenska dagbladet där han försvarade Åke Greens predikan medan han på ett ganska plumpt sätt gjorde sig lustig över tre personer som inte delade hans åsikt i frågan: Jonas Gardell, KG Hammar och Lars Ohly. Han framstod i sin artikel som urtypen av “förespråkare-för-kristen-höger”: dömande, arrogant och trångsynt. Men något måste ha hänt med Stefan. Idag skriver han en riktigt bra artikel i Dagen: Svårt att tacka Gud för alliansen – där han plötsligt låter som en svensk tappning av Jim Wallis. Skriver han i den här stilen, då får han gärna hamna i Svenskan igen, inte mig emot.

Hoppingivande

Det här kan man vara lite smått förhoppningsfull inför de närmaste fyra åren:
Integrationen. De socialdemokratiska regeringarna har inte lyckats med integrationen. Ofta har invandrare hamnat i en ond cirkel av arbetslöshet – bidragsberoende – passivitet – låg självkänsla – alienation. Målet med integrationspolitiken måste vara att de som kommer till vårt land så fort som möjligt känner sig delaktiga i det svenska samhället och kan börja arbeta för att försörja sig själva och sina familjer. Jag har i och för sig inget större hopp om att alliansen ska göra det bättre, men man vet ju aldrig.

Cecilia Malmström, göteborgare och eu-parlamentariker för Folkpartiet – måtte hon bliva utrikesminister. Hon är klok, engagerad, alltid glad och har ett hjärta av guld.

Småföretagande och entreprenörskapande. Flera av alliansens partier har ett gott självförtroende i dessa frågor. Kan man skapa bättre grogrund för företag att växa?

Jobben. Dels kan man förstås hoppas på sänkt arbetslöshet. Alliansen står och faller med denna fråga. Men utöver det kan man också hoppas att alliansen kan bidra till att skapa positiva värderingar till arbetet som sådant. Efter att de senaste åren ha mött hundratals desillusionerade och arbetsskygga gymnasieelever är jag övertygad om att synen på att arbeta måste uppgraderas.

Bättre privatekonomi? Jag är emot att sänka fastighetsskatten, jag är skeptisk till att sänka skatter (åtminstone som ett egenvärde) och jag har en ambivalent inställning till vårdnadsbidrag, men nu när alliansen kommer att genomföra alt detta inser jag ju också, som den simpla och usla människa jag är, att jag rent privatekonomiskt troligen kommer att tjäna på maktskiftet. Mer pengar i plånboken, åtminstone på kort sikt, det är min sista förhoppnining.

Oroväckande

Det gick som det

Reinfeld är statsminister. Alliansen har segrat. Här är min oro inför de kommande fyra åren:

Moderaternas framgång. Visserligen kanske man med ”nya moderaterna” inte längre kan tala om mittenpartier/högerpartier på samma sätt som tidigare, men att moderaterna lockade fler väljare än de övriga allianspartierna tillsammans känns i kroppen inte bra.

Skolpolitiken. Jag hoppas innerligt att alliansen förstår att sätta stopp för Jan Björklunds ambitioner att bli skolminister. Björklund förespråkar en skola à la 1800-tal som till och med organisationen Svenskt näringsliv avskyr. I det kunskaps-, prat- och informationssamhälle vi lever i vore det förödande om vi gick tillbaka till en ”gör-som-tillsagd-lille-vän”-skola

Biståndet. Vad händer med biståndet nu när mängder med skatter ska sänkas? Kan man behålla det på den nuvarande nivån eller kommer man fördela resurser från världens fattiga till våra skattesänkningar? Om moderaterna själva får bestämma vet vi hur det kommer att gå.

Miljön. Inför valet bedömde Svenska Naturskyddsföreningen de olika partiernas miljöpolitik och kom inte helt överraskande fram till att moderaterna låg allra sämst till av de svenska riksdagspartierna. Enligt SNF bedrev de en ”icke-politik” när det gäller miljön. Inför valet sade Reinfeld också tydligt att detta inte är deras fråga. En regering som inte tar miljöfrågorna på allvar – mycket oroväckande.

Ekonomin. Det finns mycket att anklaga de senaste socialdemokratiska regeringarna för, men ser man på svensk ekonomi i stort har de senaste åren gått lysande. Nu ska fyra partiledare ta över ett och samma roder. Det finns ett stort internt och externt tryck att åstadkomma stora skattesänkningar. Vart ska dessa pengar tas ifrån? Kommer man att orka med att bedriva en sund ekonomisk politik? Trots att de flesta företagsledares retorik av tradition alltid har varit anti-socialdemokratisk tror jag idag att det finns en viss nervositet inför framtiden i många ledningsgrupper och styrelserum.

Ökade klyftor. En av de viktigaste framgångsfaktorerna för Sverige under hela efterkrigstiden tror jag har varit de relativt små klyftorna mellan rika och fattiga. Vad händer med dessa klyfftor nu när man samtidigt ska sänka bidragsnivåerna för de fattigaste och åstadkomma skattesänkningar för de rika?

Gud i relation

Håller på att läsa Walter Brueggemanns Theology of the Old Testament. Han uppmärksammar mig på det relationella i förhållandet Israels folk/Gud. Israel gör sällan eller aldrig några uttalanden om Gud per se i Gamla testamentet. Det verkar som om man inte har någon intresse av att undersöka sådana aspekter av Gud. Israel är praktiskt orienterade och beskriver nästan enbart Gud i termer av vad han är och vad han gör ”för oss”. Man är inte intresserad av Guds karaktär, natur, varande, attribut så länge inte dessa visar sig i konkreta gärningar.

Säkert jämförde Israel sina egna redogörelse av Yahweh med sina grannars mer sofistikerade och filosofiska gudsbeskrivningar. Där beskrevs det gudomliga ofta i termer av allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande. Varför beskrev Israel inte Yahweh på det viset? Kanske för att den erfarenhet man hade av Yahweh helt enkelt inte passade in i dessa koncept. Man hade inget språk för det gudomliga utanför det relationella i förhållandet till Yahweh.

Om detta är sant, vad betyder det då för dagens kyrka? Ja, något det kanske skulle kunna betyda är att vi kanske borde fundera på att skrota begrepp som allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande i vårt tal om Gud, i våra sånger, psalmer och liturgier. Dessa begrepp ställer ofta till det både för människor som inte tror och för oss som gör det. (Om han är allvetande, har vi då ingen fri vilja? Om han är allestädes närvarande, varför finns det så mycket ondska? Om han är allsmäktig, varför gör han då ingenting åt fattigdomen i världen?) Dessa koncept kanske riskerar att dra oss bort från evangeliets centrum, om Gud som handlar i historien för att försona världen med sig själv, till filosofisk spekulation som väldigt sällan varken för oss eller andra människor till Kristus. Om dessa begrepp varken är bibliska eller funktionella, varför då använda dem?

Bono - profeten

"Jag hade aldrig några problem med Jesus Kristus – men jag tyckte att de kristna var ett problem så jag försökte undvika dem om det gick. Jag tyckte att de var kulturellt och politiskt ointresserade. Jag tyckte att det var svårt att slappna av med dem. De var konstiga. Jag var säkert konstig i deras ögon.

Trots detta träffade jag i skolan... Jag träffade folk som kunde Bibeln - och det var en period då... Ja, när folk blev intresserade av den tidiga kyrkan och av att försöka efterlikna den.

Men kristna kan vara väldigt dömande, inte minst med det yttre. Jag tycker ofta att de dömer folk efter det som syns på ytan. Sexualmoral, de här saker som kyrkan genom historien hakat upp sig på. Men girighet i näringslivet eller sånt, det pratade man aldrig om.

Jag är ganska säker på att universum fungerar enligt lagen om karma... Och alla fysikaliska lagarna också... Alltså, det man sår får man skörda. Sen inträder nådens historia som ju är berättelsen om Jesus. Då vänds hela världsbilden
upp och ner. Och det går verkligen emot människans intuition. Jag menar, det är svårt för oss människor att förstå nåden. Vi kan förstå försoning, hämnd, rättvisa... Men vi förstår inte nåd särskilt bra. Jag är mer intresserad av nåd, eftersom jag är helt beroende av den.

Syftet med vårt liv är att ta ner himlen till jorden-både på mikronivå och makronivå. Allt vi gör i livet borde syfta till att ta ner himlen till jorden."

Bono i intervju med Bill Hybels inför Leadership Summit i Chicago

Därför röstar jag inte på Kd

För mycket populism. Två av de frågor man drivit allra starkast inför detta val är frågan om fastighetsskattens avskaffande och frågan om sänkning av bensinpriserna. Och visst är vi många som skulle bli glada om slapp dessa trista kostnader. Men vad blir konsekvenserna om dessa krav går igenom? Ja, som flera ekonomer påpekat leder avskaffandet av fastighetsskatten inte till några dynamiska effekter i ekonomin, den tar inte bort arbetslösheten och höjer inte tillväxten. Och en sänkning av bensinskatten känns nästan som ett hån mot de kommande generationer som kommer att behöva bära konsekvenserna av vårt överutnyttjande av fossila bränslen. Tyvärr behöver vi nog inse att bensinpriset på sikt bör bli högre, inte lägre, om vi ska gå en hållbar framtid till mötes.

Fel frågor på agendan. Här saknar jag exempelvis engagemang kring frågor hur man främjar de frivilliga gemenskaperna (det civila samhället) och hur man på ett konstruktivt sätt kan minska antalet aborter i samhället. Även de stora överlevnadsfrågorna frågorna om miljö och fattigdom har varit långt ner på agendan länge. De finns många kristdemokrater på olika nivåer som är djupt engagerade i dessa frågor (inte minst Anders Wijkman), men i de avgörande rummen verkar frågorna inte vara prioriterade.

För långt högerut. I partiets ungdom vägrade man placera sig på en höger-vänsterskala, idag är man sedan länge djupt försjunken i den borgerliga soffan som om någon annan samarbetsform inte vore möjlig. Detta tycker jag är djupt olyckligt, särskilt om man säger sig vilja företräda en slags kristen etik. För är det någon som på allvar hävdar att kristen etik alltid är ”höger”? Jag skulle önska av Kd en mer pragmatisk inställning som samarbetade med alla goda krafter oavsett var de än befinner sig på den politiska skalan.

Byta regering?

Det är underhållande att se Sverige lite på håll när man bor i ett annat land. I nästan varje upplaga av Newsweek har de ett par sidor ”Europe-bashing”, där det beskrivs hur hopplöst långt efter de europeiska länderna har hamnat om man jämför med USA och länder i Asien. Men undantag finns förstås, och här nämner de ofta Sverige som en av de mest framgångsrika ekonomierna i Europa. Jag måste erkänna att jag blir lite förvånad. Själv lever jag nog fortfarande på något sätt fortfarande kvar i den kris-självbild som skapades i Sverige början av 90-talet,

Häromdagen läste jag en en kommentar angående det svenska valet i engelska The Guardian. Författaren är helt oförstående till att svenskarna har fått för sig att man måste byta regering. Sverige har en ekonomi som de flesta europeiska ledarna skulle kunna gå i döden för att få ta över, svenska kvinnor föder barn som nästan inga andra kvinnor i Europa, i den svenska barnomsorgen är nästan 50 procent av personalen högskoleutbildad, knappt några andra länder i världen ger så mycket internationellt bistånd och Sverige hamnar alltid i topp både på undersökningar som möter ”samhälleligt förtroende” och ”lyckliga” medborgare.

Jag vet, jag är också grymt trött på Göran Persson, men är det därför verkligen ett egenvärde i sig att byta regering?

Gränser

I många kyrkor i världen idag förs en diskussion om hur öppen eller stängd man ska vara. I min egen hemmakyrka har diskussionen förts öppet i något år och när vi har beskrivit vår egen situation så har vi gjort det utifrån följande begrepp:

”Tydlig gränskyrka” – det här är vårt arv. Gränserna var kända och tydliga vilka som fick vara med och eller inte. Påtagliga ”synder” räknades: alkohol, bio, skilsmässa, att som företagare inte gå i konkurs osv osv.

”Luddig” gränskyrka - där är vi nu. Arvet av gränskyrka fortfarande finns kvar, men väldigt få människor nekas medlemskap eller utesluts på grund av att de överskridit några gränser. Ingen vet riktigt vet vad som gäller längre.

”Centrumorienterad kyrka” – dit vill vi komma. En kyrka som definieras av sitt centrum, Jesus Kristus, och inte av dess gränser. En kyrka där alla får vara med om man vill låta sitt liv sättas in mot detta centrum.

Brian McLaren har ett kapitel i boken ”The Secret message of Jesus” som jag tycker berikar denna diskussion. Det finns problem, menar Brian, med både det strängt exklusiva och det naivt inklusiva. Istället föreslår han begreppet ”purposeful inclusion”. Guds rike vill inkludera allt som vill samarbeta med dess syften, men kan inte inkludera något som står emot dess syften.

Guds rike har alltså syften: att inkludera, att samla, att försona, att bygga fred, men vi måste vara ärliga och säga att dessa syften inte är alla människors grej. Kanske måste kyrkan vara modig och tacka nej till människor som hellre vill arbeta på sin egen agenda än på Guds rikes? Detta är lätt att skriva, men går det att göras? Och bör det göras?

You can´t murder murder

Stötte idag på ett gammalt citat av Martin Luther King jr. Mer aktuellt än någonsin.

Through violence you may murder a murderer, but you can´t murder murder.
Through violence you may murder a liar, but you can´t establish truth.
Through violence you may murder a hater, but you can´t murder hate.
Darkness cannot put out darkness. Only light can do that.

Vad min söndagsskolefröken missade

Har som ambition att läsa Gamla testamentet under hösten. Började med 1 Mosebok och har nu precis avslutat 1 Samuelsboken. Många av de berättelser som finns i dessa böcker har jag inte stött på sedan min egen söndagsskoletid så en omläsning är sannerligen på tiden. Det som slår mig är hur mycket rikare, men också märkligare, de versioner av berättelserna är som jag nu läser jämfört med de som predikades av mina söndagsskoleledare. I söndagsskolans lightversioner hade man ju rensat ut mycket av det som gör dessa berättelser mångtydiga, komplexa och mänskliga. Där fanns inget sex, ingen gud som hetsar sitt folk till etnisk rensning, inga dubbelheter hos de ”goda” personerna och inga gråzoner.

Har precis avslutat den spännande skildringen av Saul och David i 1 Samuelsboken. Saul agerar som en dåtida Robert Mugabe, han vet att han inte är den rättmätige konungen – att Gud på något sätt har vänt sitt ansikte ifrån honom – men ändå, makt är så skön och så oändligt svår att lämna ifrån sig och under många kapitel tycks han kämpa med sin egen längtan efter makt kontra det han vet egentligen är rätt. Ömsom omfamnar och ömsom söker han mörda den döda den vackre och tappre ynglingen David.

När jag läser berättelserna i det spännande dramat mellan Saul och David märker jag emellertid att det fanns två berättelser som mina söndagsskolelärare inte lade så mycket vikt vid.

Dels berättelsen om hur det gick till när David skulle äkta Sauls dotter Merev. Minns ni hur det gick till? Saul, som ville bli av med David, gav honom ett villkor: ”Den enda brudgåva jag begär av dig är förhudarna från 100 filistéer”. David protesterar inte, istället ”tyckte han att det var bra att få bli kungens måg på sådana villkor”. Så han ger sig ut och kommer tillbaka med inte 100, men 200 filistéers förhudar.

Allt för att imponera på svärfar.

Eller den fantastiskt coola berättelsen om hur Sauls män skulle gå för att likvidera David i Rama, men när de närmar sig Rama så faller de i profetisk extas och kan inte fortsätta sin resa. Saul sänder tre olika grupper, men samma resultat för alla grupper, de råkar i extas. Saul blir förstås vansinnig och bestämmer sig till slut själv för att gå, men också ”han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen till Najot. Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken”.

Nakenhet i kombination med profetisk extas, det tycker jag låter som ett framgångsrecept för en kyrka som är alltför samhällstillvänd och förutsägbar.

Luddigt

Så här beskriver Brian McLaren Jesus i The Secret Message of Jesus:

”In conversations after conversation, then, Jesus resists being clear och direct. There´s hardly ever a question that he simply answers; instead, his answer comes in the form of a question, or it turns into a story, or it is full of metaphors that invite more questions. What´s going on?”

och:

”Why was he subtle, indirect, and secretive? Because his message wasn´t merely aimed at coneying information. It sought to precipitate something more important: the spiritual transformation of the hearers”

Var det inte detta han ständigt blev anklagad för, Jesus för all del, men i vår egen tid vår egen KG Hammar. Att han aldrig svarade på frågorna. Att han alltid tycktes värja sig för de som ville hans klara åsikt i en viss fråga. KG själv menade att det fanns en strategi i detta: ger man alltför klara svar riskerar man att avsluta samtalet. Att komma vidare tillsammans är viktigare än att uttrycka en exakt åsikt. Och visst ligger det mycket i detta, särskilt när det handlar om tro och etik.

Kan inte låta bli att tänka på KG:s sköna uttalande när han just läst den intervjubok som gavs ut om honom för några år sedan: ”Jag förstår nu att de har rätt som anser att jag är luddig, jag svarar ju inte på någon enda fråga i hela boken …” Självinsikt.